När
jag var liten och hörde det där med hönan eller ägget, vilket som
kom först, hade jag svårt att släppa det. Jag tänkte så det
knakade för att komma på lösningen på en fråga som tycktes vara
så enkel och genom åren har samma besatthet, eller vad man ska
kalla det, följt mig att få veta hemligheten bakom vårt liv här
på jorden. Desto mer jag sökt, desto intressantare blir det, och
får jag göra precis det jag vill så är det att ständigt fundera
på livets gåtor. Världen tycks både slumpmässig och kaotisk och
på samma gång ordnad. Hur vet cellerna att de ska lägga sig
på ett visst sätt för att skapa en människa? Och hur blir ett
öra, just ett öra? Och varför ser vågor, berg och snöflingor
helt oregelbundna ut när blombladen på en pion är lika stora och
har samma form?
Snöflingor är ju förövrigt på ett sätt också, precis som människan, både regelbunden och oregelbunden samtidigt. Vi är skapta på samma sätt, i samma form, men alla ser olika ut. Alla har en tumme men inte samma tumavtryck. Naturen verkar kunna skapa utifrån en stomme som kan variera sig i oändlighet. Naturen verkar också ha ett mål. För annars skulle ju flertalet inte kunna höra och använda örat om inte det var poängen. Vi har utvecklats med tiden och anpassat oss till miljön, kan svaret blir. Mmm, men kom då örat före eller efter att utvecklingen startat? Alltså fanns alls örat eller har det växt ut med tiden? Eller fanns det folk med öron och de utan öron, och alla utan öron dog ut? En teori som motsäger att naturen i sig självt bara fungerar med Darwins "starkast vinner" är Paul Davies teori om cellautomater.
Paul Davies är amerikansk fysiker och menar att Universum skulle dö om det inte funnits en kreativ kraft som också skapar nytt ur nästan ingenting. Den kraften kan man kalla för kaos. Med andra ord menar Paul Davies att Universum är ett ordnat kaos. Ett Universum utan kaos är detsamma som att släppa en fisk i ett spann vatten säger han. Inget händer och inget syre tillkommer och tillslut dör fisken. Den nyskapande kraften skapar nytt och den stabiliserande kraften skapar varaktighet, så att Universum både kan duplicera och kopiera sig själv i det oändliga, MEN i olika varianter.
Men vad är då cellautomater? Det är ett räknesätt kan man säga som kan visa på naturens självorganiserande förmåga. Cellautomater fungerar så att ifall du slänger ut ettor och nollor slumpvis efter varandra och räknar på följande sätt exempelvis: 1 + 0 = 1 + 1 = 0 (Vi räknar med bara ettor och nollor så ett plus ett måste bli noll), Binära tal helt enkelt. Om du fortsätter räkna så eller matar in dessa förutsättningar i en dator så kommer ett mönster bildas, precis som mänskliga celler bygger ett öra. Nollan och ettan är alltså ständigt skapandet ur ingenting i det oändliga i oändlig variationsrikedom.
Marcus du Sautoy är professor i matematik vid Oxford Universitet. Han talar om samma sak fast på ett annat sätt. Han menar att en dold numerisk kod avslöjar Universums ritning och plan. Han talar både om hur tal och geometri visar på att ett grundläggande enkelt system styr den enorma variation vi lever i. Redan de gamla grekerna kom på att det finns fem grundläggande former - de fem platonska kropparna: trekant med fyra sidor, kuben med sex sidor, oktaedern med åtta sidor och de två sista formerna med tolv respektive tjugo sidor. Det här är grundelementen för allt skapande på jorden. Vi kan se det i bikupor till exempel. Där cellerna inte är byggda som fyrkanter för det mest energisparande formen i det fallet är hexagonen. Det finns heller inget bi som inte vet hur man bygger en hexagon och det är intressant.
Naturen strävar hela tiden efter det minst energikrävande men som ger mest resultat, precis så trivs vi också människor mest med livet. Då när vi bara behöver göra minsta möjliga insats men få största möjliga utdelning av livet som kärlek, pengar och livsmening. Inget konstigt med det. Inuti människan finns också geometrin, för den delen, i energibesparande former som exempelvis celler och proteiner och tillslut minsta atom som inte heller är någon slumpmässig klump. Atomen är en pusselbit i detta enorma pussel människan egentligen är när den går omkring i sin vardag.
Men det kanske mest intressanta är när vi inte längre kan se någon regelbundenhet. När det inte är pusselbitar som passar in i varandra. Då det inte längre är ordnat så att celler och bin (som vi vet inte har någon hjärna) instinktivt vet hur man bygger mycket komplicerade saker som är viktigt för att vi alls ska kunna existera. Trädgrenar, berg och annat verkar inte ha någon som helst ordning men den finns där. Slumpmässigheten är bara en synvilla menar Sautoy. Bevisligen eftersom vi kan dataanimera berg. Marcus du Sautoy tar med oss till en kille som på åttiotalet ville göra en reklamfilm för Boeing och önskade visa planet sväva förbi bergsmassor. Det gick inte för han behövde en matematisk kod att mata in i datorn för att det alls skulle se ut som berg. Det löste sig när han stötte på detta med fraktaler, vilket revolutionerade dataanimeringen. Fraktaler är den matematiska kod som styr ympen. Har man en trädgren kan en ny trädgren växa ur detta och ur den växer en ny och så vidare. Med den koden inprogrammerad i datorn skapades de tillsynes slumpmässiga bergsformationerna. I grunden är det mest komplicerade enkelt, det gäller liksom bara att komma på det.
Snöflingor är ju förövrigt på ett sätt också, precis som människan, både regelbunden och oregelbunden samtidigt. Vi är skapta på samma sätt, i samma form, men alla ser olika ut. Alla har en tumme men inte samma tumavtryck. Naturen verkar kunna skapa utifrån en stomme som kan variera sig i oändlighet. Naturen verkar också ha ett mål. För annars skulle ju flertalet inte kunna höra och använda örat om inte det var poängen. Vi har utvecklats med tiden och anpassat oss till miljön, kan svaret blir. Mmm, men kom då örat före eller efter att utvecklingen startat? Alltså fanns alls örat eller har det växt ut med tiden? Eller fanns det folk med öron och de utan öron, och alla utan öron dog ut? En teori som motsäger att naturen i sig självt bara fungerar med Darwins "starkast vinner" är Paul Davies teori om cellautomater.
Paul Davies är amerikansk fysiker och menar att Universum skulle dö om det inte funnits en kreativ kraft som också skapar nytt ur nästan ingenting. Den kraften kan man kalla för kaos. Med andra ord menar Paul Davies att Universum är ett ordnat kaos. Ett Universum utan kaos är detsamma som att släppa en fisk i ett spann vatten säger han. Inget händer och inget syre tillkommer och tillslut dör fisken. Den nyskapande kraften skapar nytt och den stabiliserande kraften skapar varaktighet, så att Universum både kan duplicera och kopiera sig själv i det oändliga, MEN i olika varianter.
Men vad är då cellautomater? Det är ett räknesätt kan man säga som kan visa på naturens självorganiserande förmåga. Cellautomater fungerar så att ifall du slänger ut ettor och nollor slumpvis efter varandra och räknar på följande sätt exempelvis: 1 + 0 = 1 + 1 = 0 (Vi räknar med bara ettor och nollor så ett plus ett måste bli noll), Binära tal helt enkelt. Om du fortsätter räkna så eller matar in dessa förutsättningar i en dator så kommer ett mönster bildas, precis som mänskliga celler bygger ett öra. Nollan och ettan är alltså ständigt skapandet ur ingenting i det oändliga i oändlig variationsrikedom.
Marcus du Sautoy är professor i matematik vid Oxford Universitet. Han talar om samma sak fast på ett annat sätt. Han menar att en dold numerisk kod avslöjar Universums ritning och plan. Han talar både om hur tal och geometri visar på att ett grundläggande enkelt system styr den enorma variation vi lever i. Redan de gamla grekerna kom på att det finns fem grundläggande former - de fem platonska kropparna: trekant med fyra sidor, kuben med sex sidor, oktaedern med åtta sidor och de två sista formerna med tolv respektive tjugo sidor. Det här är grundelementen för allt skapande på jorden. Vi kan se det i bikupor till exempel. Där cellerna inte är byggda som fyrkanter för det mest energisparande formen i det fallet är hexagonen. Det finns heller inget bi som inte vet hur man bygger en hexagon och det är intressant.
Naturen strävar hela tiden efter det minst energikrävande men som ger mest resultat, precis så trivs vi också människor mest med livet. Då när vi bara behöver göra minsta möjliga insats men få största möjliga utdelning av livet som kärlek, pengar och livsmening. Inget konstigt med det. Inuti människan finns också geometrin, för den delen, i energibesparande former som exempelvis celler och proteiner och tillslut minsta atom som inte heller är någon slumpmässig klump. Atomen är en pusselbit i detta enorma pussel människan egentligen är när den går omkring i sin vardag.
Men det kanske mest intressanta är när vi inte längre kan se någon regelbundenhet. När det inte är pusselbitar som passar in i varandra. Då det inte längre är ordnat så att celler och bin (som vi vet inte har någon hjärna) instinktivt vet hur man bygger mycket komplicerade saker som är viktigt för att vi alls ska kunna existera. Trädgrenar, berg och annat verkar inte ha någon som helst ordning men den finns där. Slumpmässigheten är bara en synvilla menar Sautoy. Bevisligen eftersom vi kan dataanimera berg. Marcus du Sautoy tar med oss till en kille som på åttiotalet ville göra en reklamfilm för Boeing och önskade visa planet sväva förbi bergsmassor. Det gick inte för han behövde en matematisk kod att mata in i datorn för att det alls skulle se ut som berg. Det löste sig när han stötte på detta med fraktaler, vilket revolutionerade dataanimeringen. Fraktaler är den matematiska kod som styr ympen. Har man en trädgren kan en ny trädgren växa ur detta och ur den växer en ny och så vidare. Med den koden inprogrammerad i datorn skapades de tillsynes slumpmässiga bergsformationerna. I grunden är det mest komplicerade enkelt, det gäller liksom bara att komma på det.
Precis
likadant är det med våra liv. Proteinet och celler och andra
byggstenar vet kanske inte exakt vad de är en del av precis som vi
människor. Det är först när man tar ett steg ut från tavlan vi
har hela bilden av meningen med livet som vi kan se den. Vår personliga mening ser vi
ofta, om vi vill, i ett efterhandsperspektiv men vart Universum är på väg kan vi inte greppa för vårt perspektiv är alltför litet för det. Vi får nöja oss med att vara en del i något
större så länge, precis som proteinet cirkulerar i människan utan att riktigt veta varför fullt ut. Vi får nöja oss med det innan vi kan upptäcka den
spännande lösningen på hönan eller ägget. Men att vara en del i något större av den här kalibern är inte så dumt det heller. Det kan inge mig en ganska mäktig känsla av både ödmjukhet och fascination.
