7000 personer anmäls som saknade till polisen varje år. Det är 19 varje dag och ca 30 av dem tar det lång tid innan man ser eller kommer de aldrig tillbaka. Det ligger inte alltid ett brott bakom alla 30, en del försvinner helt frivilligt och kommer aldrig hem igen.
Ovisshet är en av de mest outhärdliga känslor vi kan känna. Det är nästan alla överens om att det är bättre att veta än att vara i ovisshet. Man kan liksom aldrig komma till något avslut om man inte får veta var den man saknar tagit vägen. De som lämnar hemmet frivilligt lämnar också fler frågor kvar efter sig. De flesta kommer också hem och svarar på den mest centrala frågan: varför? Svaret är ofta: "Jag ville bara vara ifred." Jag skulle också undra varför man sticker utan ett ord. Det skulle göra mig ganska förbannad, rent ut sagt.
Men 7000 människor är ganska många. Om så bara hälften, 3 500, av dem är frivilliga så är det också förhållandevis många människor. Det är många som inte orkar med det liv de lever så utan bara vill fly, och det utan ett ord. Vi lever i en tid med mycket krav och lite acceptans. Det har i och för sig i tider funnits ett innehåll av mycket krav och lite acceptans. Du var inte särdeles accepterad i det svenska hovet på 1700-talet om du inte var vitpudrad och talade flytande franska. Idag har kraven förändrats och de har faktiskt också ökat. För idag har vi många fler val än vi hade för bara hundra år sedan. Vi lever i en tid då unga människor lider mer under förvirringens och osäkerhetens ok, än under lydnadens, som i början av 1900-talet. Unga människor kunde bara välja utifrån kön och klass och var du kvinna kunde du bara bli sjuksköterska eller lärare om du inte ville gifta dig. Barn och unga har fått större plats men också fler val, fler möjligheter och då gäller det att välja rätt. Det här är stressande, tillsammans med krav på att vara snygg, självsäker och framgångsrik så tyngs man ibland av sådan ångest att man skär sig för att lätta på trycket.
Men inte bara unga lider av att vi måste leva upp till många saker. Det gör vuxna också. Du måste ha viss livsstil i villaområdet, du måste ha ett lyckat äktenskap, barn, bra utbildning, fina möbler, platt-tv och en fulltecknad kalender så du kan prata om aerobics, forbollsresultat och zumba. Du ska ha en jämn gräsmatta, nya utemöbler och ett nymålat hus. Du ska vara insatt i din pension, dina försäkringar och välja tandläkare, bra mobiloperatör och skaffat ett billigt internet. Du ska vara uppdaterad om vad DN skriver och vad de säger på morgonnyheter. Däremellan ska du jobba och sköta det perfekt, samt hämta barnen på dagis. Om någon alls tid finns kanske du hinner fundera på vad du själv vill.
Såklart man inte måste leva såhär. Man har ett val men samtidigt är det valet inte synligt eftersom vi gärna vill att släkten och vännerna ska tycka om oss. Men ofta tycker de om oss på vissa villkor, exempelvis att vi lever upp till förväntningarna. För när vi förändras och vill något annat, är då de höjda ögonbrynen kommer och din man eller hustru blir lite stel i ansiktet ifall du börjar prata om dina innersta drömmar om att sälja företaget och köpa båt och åka jorden runt. Du vågar kanske inte ens säga det för du inte vill att din omgivning ska tro du blivit bindgalen. Ni har redan bokat semestern där alla tre familjerna ni umgås med ingår. Ni ska ju ha kul fast du tycker innerst inne att det inte är kul. Inte direkt tråkigt heller för du gillar dina vänner men drömmer om något helt annat. Du drömmer om att få göra dig av med oket som konventionen kräver och göra något HELT annat, för att pröva dig själv, för att känna pulsen igen för att uppleva och få nya intryck och nya tankar. Bli pånyttfödd. Men alla dina närmaste vänner förväntar sig den här resan och allt annat av dig. Precis så gör din mamma och pappa för de tycker att du har skaffat dig ett såå bra jobb, såå bra vänner och såå bra man. Du skulle få dem avsvimmade i famnen ifall du sa att: "nej jag har sålt företaget som sagt, jag sticker en sväng på ett halvår.". Du har med andra ord inte vännerna att prata med och inte föräldrarna. Men jobbarkompisarna då? Jo, de skulle allihop önska dig lycka till och ställa upp när du tar tjänstledigt och de du är nära vän med skulle fortsätta vara vän med dig även efter en sådan förändring. Inga problem. Det återstår "bara" revolutionen bland släkt och vänner då alltså. Så är det ju så också att huset är intecknat, barnen skulle undra och mamma har dåligt hjärta. Så du sväljer dina önskningar även om det är svårt och tänker att: "allt kan man inte få i den här världen".
Det är bara det att åren går och varje år är ett år närmare ålderdomshemmet. Krämporna kommer efter fyrtio och man kanske bara orkar med en pensionärsresa efter sextiofem, och sedan kan det gå hur som helst. liemannen kan stå utanför dörren och då är det ingen tid kvar längre. Då har tiden gått åt till att leva upp till andras förväntningar. Du tänker att det är bara folk med fyrtioårskris som tänker så, innan du tänker nästa tanke: att det kanske är för att vi lever ett liv där vi ibland bygger ett fängelse istället för ett hem, som fyrtioårskrisbegreppet alls har dykt upp. För fyrtioårskris fanns inte för hundra år sedan. Men fyrtioårskris är ju B. Det är för dig män som köper motorcyklar och vill bli unga igen. Fast du vill inte bli ung igen. Du vill bara känna att du lever, närmare livet helt enkelt och inte närmare döden. Du föreställer dig dödsbädden då du räknar att kammat hem ungefär femtio resor till Magaluf, och du vet redan innan resan hur ni kommer prata om den i efterhand. Du vet till och med vilket vin ni kommer dricka när ni kommer hem, vilken mat ni kommer äta och vem som kommer säga vad. Det har varit tryggt länge men nu börjar det kännas som gammalt tuggummi. När planet med alla vännerna väntar och det är dags att gå ombord så känner du i hela kroppen att det är ett val du måste göra. Antingen nu eller aldrig, tänker du. Men hur? Vad ska jag säga? Ja, det bästa är ju om man kan försvinna utan ett ord för att slippa allt skäll från alla som varit med och planerat, slippa alla frågor, alla tårar från man eller hustru och allas hängande hakor och uppspärrade ögon. Det är alla mot en. Du känner dig kissnödig och säger till att de andra kan vänta medan du ska gå på toa. Men efter du stängt WC-dörren efter dig kan du inte gå tillbaka till resesällskapet. Det går liksom inte för benen går av sig själva åt ett annat håll. Du tar taxin istället, ut i det fria.
Ovisshet är en av de mest outhärdliga känslor vi kan känna. Det är nästan alla överens om att det är bättre att veta än att vara i ovisshet. Man kan liksom aldrig komma till något avslut om man inte får veta var den man saknar tagit vägen. De som lämnar hemmet frivilligt lämnar också fler frågor kvar efter sig. De flesta kommer också hem och svarar på den mest centrala frågan: varför? Svaret är ofta: "Jag ville bara vara ifred." Jag skulle också undra varför man sticker utan ett ord. Det skulle göra mig ganska förbannad, rent ut sagt.
Men 7000 människor är ganska många. Om så bara hälften, 3 500, av dem är frivilliga så är det också förhållandevis många människor. Det är många som inte orkar med det liv de lever så utan bara vill fly, och det utan ett ord. Vi lever i en tid med mycket krav och lite acceptans. Det har i och för sig i tider funnits ett innehåll av mycket krav och lite acceptans. Du var inte särdeles accepterad i det svenska hovet på 1700-talet om du inte var vitpudrad och talade flytande franska. Idag har kraven förändrats och de har faktiskt också ökat. För idag har vi många fler val än vi hade för bara hundra år sedan. Vi lever i en tid då unga människor lider mer under förvirringens och osäkerhetens ok, än under lydnadens, som i början av 1900-talet. Unga människor kunde bara välja utifrån kön och klass och var du kvinna kunde du bara bli sjuksköterska eller lärare om du inte ville gifta dig. Barn och unga har fått större plats men också fler val, fler möjligheter och då gäller det att välja rätt. Det här är stressande, tillsammans med krav på att vara snygg, självsäker och framgångsrik så tyngs man ibland av sådan ångest att man skär sig för att lätta på trycket.
Men inte bara unga lider av att vi måste leva upp till många saker. Det gör vuxna också. Du måste ha viss livsstil i villaområdet, du måste ha ett lyckat äktenskap, barn, bra utbildning, fina möbler, platt-tv och en fulltecknad kalender så du kan prata om aerobics, forbollsresultat och zumba. Du ska ha en jämn gräsmatta, nya utemöbler och ett nymålat hus. Du ska vara insatt i din pension, dina försäkringar och välja tandläkare, bra mobiloperatör och skaffat ett billigt internet. Du ska vara uppdaterad om vad DN skriver och vad de säger på morgonnyheter. Däremellan ska du jobba och sköta det perfekt, samt hämta barnen på dagis. Om någon alls tid finns kanske du hinner fundera på vad du själv vill.
Såklart man inte måste leva såhär. Man har ett val men samtidigt är det valet inte synligt eftersom vi gärna vill att släkten och vännerna ska tycka om oss. Men ofta tycker de om oss på vissa villkor, exempelvis att vi lever upp till förväntningarna. För när vi förändras och vill något annat, är då de höjda ögonbrynen kommer och din man eller hustru blir lite stel i ansiktet ifall du börjar prata om dina innersta drömmar om att sälja företaget och köpa båt och åka jorden runt. Du vågar kanske inte ens säga det för du inte vill att din omgivning ska tro du blivit bindgalen. Ni har redan bokat semestern där alla tre familjerna ni umgås med ingår. Ni ska ju ha kul fast du tycker innerst inne att det inte är kul. Inte direkt tråkigt heller för du gillar dina vänner men drömmer om något helt annat. Du drömmer om att få göra dig av med oket som konventionen kräver och göra något HELT annat, för att pröva dig själv, för att känna pulsen igen för att uppleva och få nya intryck och nya tankar. Bli pånyttfödd. Men alla dina närmaste vänner förväntar sig den här resan och allt annat av dig. Precis så gör din mamma och pappa för de tycker att du har skaffat dig ett såå bra jobb, såå bra vänner och såå bra man. Du skulle få dem avsvimmade i famnen ifall du sa att: "nej jag har sålt företaget som sagt, jag sticker en sväng på ett halvår.". Du har med andra ord inte vännerna att prata med och inte föräldrarna. Men jobbarkompisarna då? Jo, de skulle allihop önska dig lycka till och ställa upp när du tar tjänstledigt och de du är nära vän med skulle fortsätta vara vän med dig även efter en sådan förändring. Inga problem. Det återstår "bara" revolutionen bland släkt och vänner då alltså. Så är det ju så också att huset är intecknat, barnen skulle undra och mamma har dåligt hjärta. Så du sväljer dina önskningar även om det är svårt och tänker att: "allt kan man inte få i den här världen".
Det är bara det att åren går och varje år är ett år närmare ålderdomshemmet. Krämporna kommer efter fyrtio och man kanske bara orkar med en pensionärsresa efter sextiofem, och sedan kan det gå hur som helst. liemannen kan stå utanför dörren och då är det ingen tid kvar längre. Då har tiden gått åt till att leva upp till andras förväntningar. Du tänker att det är bara folk med fyrtioårskris som tänker så, innan du tänker nästa tanke: att det kanske är för att vi lever ett liv där vi ibland bygger ett fängelse istället för ett hem, som fyrtioårskrisbegreppet alls har dykt upp. För fyrtioårskris fanns inte för hundra år sedan. Men fyrtioårskris är ju B. Det är för dig män som köper motorcyklar och vill bli unga igen. Fast du vill inte bli ung igen. Du vill bara känna att du lever, närmare livet helt enkelt och inte närmare döden. Du föreställer dig dödsbädden då du räknar att kammat hem ungefär femtio resor till Magaluf, och du vet redan innan resan hur ni kommer prata om den i efterhand. Du vet till och med vilket vin ni kommer dricka när ni kommer hem, vilken mat ni kommer äta och vem som kommer säga vad. Det har varit tryggt länge men nu börjar det kännas som gammalt tuggummi. När planet med alla vännerna väntar och det är dags att gå ombord så känner du i hela kroppen att det är ett val du måste göra. Antingen nu eller aldrig, tänker du. Men hur? Vad ska jag säga? Ja, det bästa är ju om man kan försvinna utan ett ord för att slippa allt skäll från alla som varit med och planerat, slippa alla frågor, alla tårar från man eller hustru och allas hängande hakor och uppspärrade ögon. Det är alla mot en. Du känner dig kissnödig och säger till att de andra kan vänta medan du ska gå på toa. Men efter du stängt WC-dörren efter dig kan du inte gå tillbaka till resesällskapet. Det går liksom inte för benen går av sig själva åt ett annat håll. Du tar taxin istället, ut i det fria.
