Vardagspsykopaten

När jag vaknar på morgonen har jag sällan någon plan eller tanke med dagen. Den kommer först efter jag druckit den första kaffekoppen. Stunden innan kaffet har runnit ner genom strupen är ganska skön för då finns vaken oro eller förväntan. 

Sådär är det också ofta när jag bara är. Jag har sällan något särskilt syfte eller tanke bakom det jag säger. Eller jo. Det är klart att vi alla har något syfte med det vi gör. Vi säger inte saker utan att alls tänka förhoppningsvis. Vi har drömmar och mål och vi vill göra det vi kan för att nå dem såklart. Ingen är väl en guldfisk som bara simmar runt men det jag menar är att flertalet av oss kanske inte har en uträknad tanke eller någon särskild plan med orden.

För det är väl skillnad på att ha ett uttänkt syfte än exempelvis en önskan. Manipulation är ganska så farligt och mycket manipulativa människor brukar kallas för psykopater. De vet att charma och de vet vad de ska säga när. De har ofta ett mycket uttänkt syfte med alla sina ord och handlings: skada ryktet, göra vägen fram svårframkomlig för någon annan, hindra eller göra bort någon. Det är något jag tyvärr har sett så mycket av så jag börjar undra ifall det ändå inte är ganska starkt att kalla dem för psykopater. Så många kan väl ändå inte bära på en personlighetsstörning? Jag tror inte det. Jag tror att en del människor är räddare än andra människor men det är bara min lekmannabedömning av psykologiska mekanismer.

När vi människor känner oss hotade, utan skyddsnät eller utan kraft att stå emot rädslan och skräcken över att mista en position, jobb eller värdefull person så sätter försvarsmekaniserna igång. Hur och vilka försvarmekanismer som går igång är olika, tror jag, och en del är bättre än andra på att hålla skräcken i schack. Konkurrens är verkligen något som kan göra människor hänsynslösa eftersom det egna skinnet är mycket viktigt för en del. Jag tror inte man kan starta krig, bygga koncentrationsläger enbart med psykopater. Jag tror vi testas i dessa lägen och uthållighet är svaret på om vi kommer lyckas undvika bli psykopatliknande personer eller ej. Enbart en hotande självbild kan föra många närmare hänsynslösheten medan andra reagerar annorlunda. Vi människor är också beskaffade med mycket kärlek. De flesta mammor offrar hellre sitt eget liv än barnens, vi kan stå undan och tåla mycket från någon vi älskar, vi kan uppleva hur vi med glädje offrar en kroppsdel till en vän och vi människor kan låta andra gå före i kön och vi delar vårt sista bröd med våra gelikar. Alla människor är långt ifrån hänsynslösa och ju mindre rädd man är desto mindre hänsynslös, tror jag. 

Men vad orsakar hänsynslösa människor? När man googlar på nätet så får man upp massor med sidor som talar om "vardagspsykopaten" alltså han eller hon som inte sitter inne på en anstalt utan som kan finnas i din närhet, i din förening, i kyrkan, i skolan, på jobbet eller hemma. Det kan vara din chef, din vän, din kollega eller din partner. Jag tycker vi pratar alldeles för lite om det här fenomenet som dyker upp titt som tätt. Även om man hittar en mängd information om hur man kan känna igen vardagspsykopaten så handlar det sällan om att vi verkligen tar upp frågan och gör den viktig. 

Vi träffar dem överallt och därför så behöver vi vara medvetna om hur vi ska hantera dessa människor. De kan göra ditt eller någon annans liv till ett helvete. Som de flesta vet så har de en charm och ofta kan de snacka. De har en mängd ytlig kunskap och de kan få andra människor att verka okunniga om de vill, de kan hitta på saker under tiden du talar med dem som är rena lögner och du ser inte det på dem, du tror dem. De sprider förtal och hittar anledningar inför andra att göra det. Det är ofta så pass subtilt att det är svårt att värja sig emot. Det är en mycket obehaglig upplevelse även i det lilla och det är sällan den utsatta blir trodd eftersom vardagspsykopaten lyckats manipulera sin omgivning. 

Så handlar det om tid också. Vi är inte beredda på angreppen och vi har inte någon särskild plan med vi säger men vardagspsykopaten har en hel agenda. Det tar tid innan vi riktigt förstår vad som händer och att det faktiskt händer på riktigt. När vi kanske efter en lång tid ändå förstår att något är fel så tänker vi att vi inte ska vara på samma nivå och delta i sandlådan. VI vill stå över sådant. Men ofta så hjälper inte det överhuvudtaget. Det är inte mycket som hjälper ifall vardagspsykopaten inte stoppas på vägen. För även om vi tror att allt kommer uppdagas och vi kommer få rätt och det är en god tanke så är den helt verkningslös. Vi hoppas också på att det finns människor som genomskådar dem eller att det kanske blir bättre eller ännu hellre att det hela ändå är ett missförstånd. För så här galet kan det väl ändå inte få vara? Men just så galet blir det ofta när de banat vägen, vägen för sin agenda. De lever inte bara med lögnen, de är lögnen och de blir inte särskilt skamsna om de ertappas som lögnare. De finner en viss stolthet i att de lyckats luras. De tycker bara att du är svag som blir chockad, ledsen eller arg. Närmar vi oss vardagspsykopaten så upptäcker vi också att vi blir lite rädda och ibland lite förlamade i situationen, vi undviker dem och går omvägar, de skrämmer oss helt enkelt och det gör det lättare för dem. Ju osynligare vi blir desto synligare blir dem och de får syre och energi av det.

Om du lever med en sådan person har den också ofta sett till att du gjort dig av med halva din släkt och hela din vänskapskrets. De vill äga dig till hundra procent och blir inte trygga förrän de gör det. Det gör det svårt också att hitta hjälp. Möter du personen på en arbetsplats så hänger det mycket på vem som har makt över vardagspsykopaten. Är det din chef som är det så är det ganska kört, är det en kollega så får man hoppas att chefen genomskådar den här människan, om inte blir din vardag mellan tung och helvete i en skala. Om vardagspsykopaten har något särskilt band med chefen så är det ganska troligt att du ryker eller inte orkar. För även om du står upp för dig själv så kvarstår risken att du kan bli problemet som pekar på problemet. Det händer varje dag där ute i världen. Kanske chefen eller dina vänner, som du har kvar, också är rädda för den här människan och inte vågar agera. Man vet aldrig vad psykopatens nästa drag är och ovissheten, bara ovissheten kan vara outhärdlig att leva med och man måste balansera på slak lina då man väljer mellan att säga ifrån och låta saker passera i olika grader, göra sig osynlig eller sätta ner foten i olika grader.

Jag tror att dessa tider vi lever i också skapar vardagspsykopater. Det är alltför okej idag att tala om ego som något positivt. Man ska tänka på sig själv, boosta sitt ego och vara sin egen lyckas smed. Hänsynslöshet har mist lite av sitt innehåll och ibland är det faktiskt som samhället hyllar narcissiten och psykopaten, och strör glitter och glamour över hänsynslösa affärsmän som utnyttjar alla och allt för sina egna syften, när man kallar sånt för framgång. Jag tror det är dags att sticka hål på kommersialismen, säger jag som är gammal vänster. Det kanske är urgammalt men fortfarande väldigt aktuellt att kommersialismen är som psykopaten, den behöver andra att utnyttja för att existera och vi kan inte fortsätta hylla egot längre i hopp om att få bli lyckliga, kända eller framgångsrika. Jag tror vi måste hitta andra värden och återinföra skam som botemedel mot hänsynslösheten. Det skulle kanske minska mobbning och trakasserier, misshandelsförhållanden och exploatering av våra små i samhället.

För jag är glad över att jag har ett samvete, att jag kan skämmas även om det är jobbigt ibland, Jag är mycket glad över att jag inte planerar och inte är bra på att vara alltför snacksalig och allra mest är jag glad över att jag inte kalkylerar vad jag säga och när utan istället gör bort mig då och då och förlorar då och då. Jag är glad över att jag kan stå över saker, att jag kan ge bort mina sista pengar och inte alltid måste vara bäst. I det här perspektivet är jag på riktigt lycklig över det.