The planet does not need more succesful people . The planet needs desperatly more peacemakers, helares, resters and lovers of all kind. Det finns en djup mening i det faeebook-inlägget. Vi läser så mycket facebook-inlägg så de förvandlas till klichéer, man får vara uppmärksam på de som verkligen vill säga oss något.
Vi människor ska inte sluta sträva efter att lyckas. Det är bra att lyckas med det man gör. Det ger självförtroende och styrka och tillit. Men vi kanske inte behöver lägga allt vårt fokus på det. Jag tror världen fokuserar för mycket på personlig framgång utan att veta vad vi blir lyckliga av. Vi omges av en massa budskap och idéer om vad som gör oss lyckliga, och jag är ganska övertygad om att vi påverkas av vår omgivning i mycket högre grad än vi är medvetna om. Tidens mentalitet är också något som påverkar oss. I dagen narcissistiska samhälle hänger till exempel framgången på vem du är. Världen är också full av klichéer om lycka som vi behöver genomskåda för att inte dras in i världens tävlan. Jag var på en föreläsning om barn med diagnoser och föreläsaren kritiserade skolan för att att ha klichéartade mål. Då vi säger att vi ska göra allt som står i vår makt att alla elever ska ha det bra så är det mest bara ord när det väl gäller menar hon. Visst kan det vara sant. Allt i vår värld är dubbla budskap. När vi talar om för ungdomar att älska sig själva så låter vi massmedia föra ut motsatt budskap. Jag kan räkna upp ett otal andra exempel på samma fenomen som gör oss kluvna inuti.
Det finns också en kluvenhet i att vi vill lyckas och ha allt som gör oss lyckliga men vi vet också att vi inte ska vara egoistiska, köra över andra och vara giriga. Vi vill lyckas men vi vet inte hur i den här världen. Då förutsatt att vi inte är samvetslösa människor såklart men det förutsätter jag att min läskrets inte är. Vi tvingas konkurrera om makt, om pengar och om inflytande. Vi är många om få jobb och vi är många om världens resurser. Ändå nöjer vi oss inte med en gammal mobil och har man en slutar aldrig människor kommentera det. Fråga mig, jag vet. Det är ganska mycket vi människor vill ha av kärlek, arbete och pengar. Frågor om detta slutar aldrig människor fråga sierskan för pengar, kärlek och arbete ger oss mening och vi ska inte sluta fråga. Vi ska heller inte vara rädda för att vara kräsna. Vi är värda bästa arbetet, bästa relationen och mycket pengar. Jag tror bara att vi behöver tänka om och tänka utanför boxen så att säga för annars tar tristessen överhanden. Den lurar alltid bakom hörnet.
Ungdomar kan klaga till mig att livet egentligen är meningslöst för det enda som deras strävan efter arbete kommer leda till är ett liv i tristess där man går upp varje morgon till detta arbete bara för att tjäna pengar och sedan? Alla som har varit i en fyrtioårskris kan känna samma känsla fast utifrån ett annat perspektiv. Vad har varit meningen med alla dagar som försvunnit?
Ja, hur gör man sitt liv meningsfullt? Det är inte helt enkelt att svara på det men jag har samtidigt aldrig hört de som levt likt Moder Theresa säga att det är meningslöst. Det är ju människor som ser meningslösheten i vitögat ändå. Varför klagar inte dessa människor? Varför klagar jag och vi andra? Jag har ställt frågan förr: varför knarkar kändisar som har allt ihjäl sig? Jo, för att jag tror inte man kan leva av bröd allena. Själen måste ha sitt och vi måste veta vad det är själen behöver. Det är meningslöst att sträva efter att fylla ett ego. Jag dömer inte kändisar som fyllt kvoten av framgång på alla plan men ändå är missnöjda. I vårt samhälle är det ju en given sanning och självklarhet att ett personlig framgång ska ge all tillfredsställelse och så är det inte. Förnöjsamhet och lycka är mycket svårare och mer än så att uppnå, tror jag.
Utifrån vilka påverkande krafter tar vi våra beslut om den väg vi går i livet? Jag tänker på han som föddes i norra Norrland och led i hela sin barndom för att han inte tålde kyla och mörker, alla sa att han var larvig och skulle sluta gnälla. När han blev så stor att han kunde ta egna beslut flyttade han i etapper allt längre söder ut tills han bodde i Spanien. Först då kom han till ro och kunde skaffa sig familj han drömt om. Vi har så olika behov och vi är ofta sanningen att säga inte alls så medvetna om dem som den killen som inte tålde mörkret och kylan. Vi är ganska omedvetna om vad som gör oss lyckliga på djupet och det är att bjuda in missnöjet att inte ta reda på vad man verkligen vill. För vad händer annars? Jag menar ifall man strävar efter saker som man tror man blir lycklig av?
Tyvärr tror jag att den här pressen att lyckas gör oss väldigt hågade att ta beslut utifrån andra krafter än våra inre önskningar. Det är så givet att det är roligare att säga till grannen att sonen har tjänat massor på affärer än att säga att han delar ut mackor och kaffe till prostituerade kalla nätter. Jag menar hur många barn har inte hållit inne med vad de verkligen vill, hur många har inte dolt homosexualitet, hur många har inte drömt i hemlighet? Handen på hjärtat har inte du drömt om något du inte velat, vågat eller kunnat uttrycka?
Att dela ut mackor till prostituerade är inte glamoröst men för många i hjärtat mer tillfredsställande än att lura av andra människor pengar. Faktum är att jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det nästan blivit synonymt "att tro att man är något" eller har något "dolt syfte" med att vara varmhjärtad. Det är motsägelsefullt att tro det om människor som hjälper, eftersom de ofta sällan har någon status alls och jobbar i det tysta. Det måste vara någon typ av kollektivt dåligt samvete som gör att vi inte kan erkänna godhetens ideal och potential. Det är otroligt själsligt befriande att kunna hjälpa människor till en bättre tillvaro. Det gör vår egen tillvaro så mycket lättare och är ett enkelt sätt att bli lycklig på. Unga människor som klagar på att samhället inte hjälper dem och deras kompisar har inte förstått att de är samhället och måste erövra sin rätt, samt också inte bara bli tilldelade utan också ge för att bli lyckliga. Det är inte alls lätt att få ett jobb. Det är betydligt lättare att hitta en mening i att hjälpa andra. Det finns massor av elände att ta itu med bara man orkar resa sig från TV-spelet och skita i att klara nästa level.
Jag tror inte vi kommer längre än vi är just nu i vår ego-tillvaro och ständiga tjat om ego-boost utan att dra oss längre ner i världens elände. Det är inte så att jorden inte har resurser. Det är fördelningen det är fel på och det vet vi. Vi vet också att det inte hjälper världen med enbart personlig framgång vi måste tänka i termen VI. Varje beslut måste vila på vad som är bäst för alla annars kommer vi ingenstans. Världens välmående har inte så mycket med livsstil som med tänk att göra, tänker vi om förändrar vi världen. Allt utgår ifrån vad vi tänker. Det är säkert som amen i kyrkan. Vi kan göra det till vår egen personliga vana och framgång att börja tänka VI. Vilka ska gynna mitt nästa beslut? Inkluderat dig, mig självklart! Sådana människor är healers och världen behöver dem.
Vi människor ska inte sluta sträva efter att lyckas. Det är bra att lyckas med det man gör. Det ger självförtroende och styrka och tillit. Men vi kanske inte behöver lägga allt vårt fokus på det. Jag tror världen fokuserar för mycket på personlig framgång utan att veta vad vi blir lyckliga av. Vi omges av en massa budskap och idéer om vad som gör oss lyckliga, och jag är ganska övertygad om att vi påverkas av vår omgivning i mycket högre grad än vi är medvetna om. Tidens mentalitet är också något som påverkar oss. I dagen narcissistiska samhälle hänger till exempel framgången på vem du är. Världen är också full av klichéer om lycka som vi behöver genomskåda för att inte dras in i världens tävlan. Jag var på en föreläsning om barn med diagnoser och föreläsaren kritiserade skolan för att att ha klichéartade mål. Då vi säger att vi ska göra allt som står i vår makt att alla elever ska ha det bra så är det mest bara ord när det väl gäller menar hon. Visst kan det vara sant. Allt i vår värld är dubbla budskap. När vi talar om för ungdomar att älska sig själva så låter vi massmedia föra ut motsatt budskap. Jag kan räkna upp ett otal andra exempel på samma fenomen som gör oss kluvna inuti.
Det finns också en kluvenhet i att vi vill lyckas och ha allt som gör oss lyckliga men vi vet också att vi inte ska vara egoistiska, köra över andra och vara giriga. Vi vill lyckas men vi vet inte hur i den här världen. Då förutsatt att vi inte är samvetslösa människor såklart men det förutsätter jag att min läskrets inte är. Vi tvingas konkurrera om makt, om pengar och om inflytande. Vi är många om få jobb och vi är många om världens resurser. Ändå nöjer vi oss inte med en gammal mobil och har man en slutar aldrig människor kommentera det. Fråga mig, jag vet. Det är ganska mycket vi människor vill ha av kärlek, arbete och pengar. Frågor om detta slutar aldrig människor fråga sierskan för pengar, kärlek och arbete ger oss mening och vi ska inte sluta fråga. Vi ska heller inte vara rädda för att vara kräsna. Vi är värda bästa arbetet, bästa relationen och mycket pengar. Jag tror bara att vi behöver tänka om och tänka utanför boxen så att säga för annars tar tristessen överhanden. Den lurar alltid bakom hörnet.
Ungdomar kan klaga till mig att livet egentligen är meningslöst för det enda som deras strävan efter arbete kommer leda till är ett liv i tristess där man går upp varje morgon till detta arbete bara för att tjäna pengar och sedan? Alla som har varit i en fyrtioårskris kan känna samma känsla fast utifrån ett annat perspektiv. Vad har varit meningen med alla dagar som försvunnit?
Ja, hur gör man sitt liv meningsfullt? Det är inte helt enkelt att svara på det men jag har samtidigt aldrig hört de som levt likt Moder Theresa säga att det är meningslöst. Det är ju människor som ser meningslösheten i vitögat ändå. Varför klagar inte dessa människor? Varför klagar jag och vi andra? Jag har ställt frågan förr: varför knarkar kändisar som har allt ihjäl sig? Jo, för att jag tror inte man kan leva av bröd allena. Själen måste ha sitt och vi måste veta vad det är själen behöver. Det är meningslöst att sträva efter att fylla ett ego. Jag dömer inte kändisar som fyllt kvoten av framgång på alla plan men ändå är missnöjda. I vårt samhälle är det ju en given sanning och självklarhet att ett personlig framgång ska ge all tillfredsställelse och så är det inte. Förnöjsamhet och lycka är mycket svårare och mer än så att uppnå, tror jag.
Utifrån vilka påverkande krafter tar vi våra beslut om den väg vi går i livet? Jag tänker på han som föddes i norra Norrland och led i hela sin barndom för att han inte tålde kyla och mörker, alla sa att han var larvig och skulle sluta gnälla. När han blev så stor att han kunde ta egna beslut flyttade han i etapper allt längre söder ut tills han bodde i Spanien. Först då kom han till ro och kunde skaffa sig familj han drömt om. Vi har så olika behov och vi är ofta sanningen att säga inte alls så medvetna om dem som den killen som inte tålde mörkret och kylan. Vi är ganska omedvetna om vad som gör oss lyckliga på djupet och det är att bjuda in missnöjet att inte ta reda på vad man verkligen vill. För vad händer annars? Jag menar ifall man strävar efter saker som man tror man blir lycklig av?
Tyvärr tror jag att den här pressen att lyckas gör oss väldigt hågade att ta beslut utifrån andra krafter än våra inre önskningar. Det är så givet att det är roligare att säga till grannen att sonen har tjänat massor på affärer än att säga att han delar ut mackor och kaffe till prostituerade kalla nätter. Jag menar hur många barn har inte hållit inne med vad de verkligen vill, hur många har inte dolt homosexualitet, hur många har inte drömt i hemlighet? Handen på hjärtat har inte du drömt om något du inte velat, vågat eller kunnat uttrycka?
Att dela ut mackor till prostituerade är inte glamoröst men för många i hjärtat mer tillfredsställande än att lura av andra människor pengar. Faktum är att jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det nästan blivit synonymt "att tro att man är något" eller har något "dolt syfte" med att vara varmhjärtad. Det är motsägelsefullt att tro det om människor som hjälper, eftersom de ofta sällan har någon status alls och jobbar i det tysta. Det måste vara någon typ av kollektivt dåligt samvete som gör att vi inte kan erkänna godhetens ideal och potential. Det är otroligt själsligt befriande att kunna hjälpa människor till en bättre tillvaro. Det gör vår egen tillvaro så mycket lättare och är ett enkelt sätt att bli lycklig på. Unga människor som klagar på att samhället inte hjälper dem och deras kompisar har inte förstått att de är samhället och måste erövra sin rätt, samt också inte bara bli tilldelade utan också ge för att bli lyckliga. Det är inte alls lätt att få ett jobb. Det är betydligt lättare att hitta en mening i att hjälpa andra. Det finns massor av elände att ta itu med bara man orkar resa sig från TV-spelet och skita i att klara nästa level.
Jag tror inte vi kommer längre än vi är just nu i vår ego-tillvaro och ständiga tjat om ego-boost utan att dra oss längre ner i världens elände. Det är inte så att jorden inte har resurser. Det är fördelningen det är fel på och det vet vi. Vi vet också att det inte hjälper världen med enbart personlig framgång vi måste tänka i termen VI. Varje beslut måste vila på vad som är bäst för alla annars kommer vi ingenstans. Världens välmående har inte så mycket med livsstil som med tänk att göra, tänker vi om förändrar vi världen. Allt utgår ifrån vad vi tänker. Det är säkert som amen i kyrkan. Vi kan göra det till vår egen personliga vana och framgång att börja tänka VI. Vilka ska gynna mitt nästa beslut? Inkluderat dig, mig självklart! Sådana människor är healers och världen behöver dem.
