Jag läste om dessa kvinnor som lever under skyddad identitet och kvarskrivning. Samhället fungerar tydligen så att man måste ha fortlöpande bevis på att man är hotad. Det existerar uttalande om att det är synd om kvinnorna som inbillar sig att de fortfarande är hotade. Man är ju ganska luttrad ändå tror man inte sina öron. Jag undrar om samma likgiltighet skulle visas ifall det vore i huvudsak män som vore såhär hotade. Jag tror inte det. Jag tänker på "Egalias döttrar" som publicerades någon gång på sjuttiotalet i Norge. Allt är omvänt i Egalia. Den unge pojken Petronius önskar att bli sjökvinna och det är svårt när kvinniskorna (människorna) styrs av kvinnor, han måste bära PH för att inte bli betraktad som slampa. Kvinniskorna (alltså både män och kvinnor) är ganska likgiltiga inför hur pojkarna och männen upplever sin situation. Männens uppgift är att sköta hem, oroa sig för triviala saker som barn och hushåll, medan kvinnorna gör det som är viktigt i samhället.
"Egalias döttrar" är nog bland det bästa som skrivits av feminister av i huvudsak en anledning. Den att vänder man på steken så blir problemet plötsligt uppenbart. Det är det vi behöver när det ljugs allt för mycket. Vi låtsas att vi är jämställda, vi låtsas att det är upp till varje kvinna att ta för sig och hålla på sin rätt, samtidigt som samhället straffar kvinnor för att de säger sin åsikt. Ja, kvinnor får fortfarande inte ha för mycket åsikter utan att förlora sin kvinnlighet. Det är fortfarande självklart att vi ska riskera en himla massa för att bara åtnjuta lika rättigheter. Porr förnedrar fortfarande kvinnor och lockar fortfarande tjejer som är undernärda på kärlek och bekräftelse. Näthatet mot de kvinnor som står upp för sin övertygelse ska vi bara stå ut med. Det är till och med synd om männen för att kvinnor som är belästa, kunniga och framgångsrika inte förstår hur det är att vara man och misslyckad. Detta talade man om i Debatt i höstas som det vore en självklarhet. Jag tycker uppriktigt sagt att det är förvånansvärt att något så barockt får visas i svensk television.
Mäns våld och totala brist på självinsikt får man inte tala om längre. Det är fult att vara feminist, då är man en rabiat idiot som saknar självkänsla och som inte har förstått att allt beror på vad man gör det till. Vidare får man heller inte dra alla män över en kam. "Alla män är inte förtryckare.", nej men alla kvinnor är inte något de heller. Det är väldigt viktigt att vi tänker på att män är individer, medan kvinnor fortfarande är en grupp som man kan kalla för "fittstim". De som protesterar mot det förstår inte ett skämt heter det.
Att göra andra människor rädda är ett effektivt sätt att skaffa sig makt. Vi kvinnor, oavsett ålder, måste leva med att vara rädda när vi går hem en mörk kväll. Jag tar en taxi om jag är ute ensam. Jag ska liksom vara tacksam om jag har en man som följer mig. I Egalia är det tvärtom och först då när vi läser om hur rädda män alltid måste vara så kryper skräcken in på kroppen, och vi drabbas av det som kallas för medkänsla. "Men så kan vi väl inte ha ett samhälle." tänker vi.
Jag har levt med telefonterror och jag vet hur rädd man kan vara och bli, hur man kan noja av det lilla. Jag har aldrig varit med om att någon skurit halsen av mig, som de som lever under skyddad identitet har upplevt. Deras skräck och noja måste vara outhärdlig. Är det så illa att vi är tvungna att vara med om saker själva eller måste det vara så att män upplever saker innan vi tar det på allvar? Om vi föreställer oss att det är såhär normalt att vara våldsam, empatilös och självisk även som kvinna. Jag menar föreställ dig en kvinna helt utan moderskänslor så känns det plötsligt obehagligt, helst ifall hon börjar bränna män som råkar ha fleecetröja på sig, som i den kända Facebook-delningen. Vadå, män får väl ändå skylla sig själva om de går omkring och lockar till sådana våldsövergrepp. Någon måtta får det väl ändå vara på medkänslan, lite ansvar har man ju själv för andras aggressivitet. Jag menar det är ju synd om männen om de går omkring och tror att de är hotade sen av den här kvinnan, bara för att hon försökt bränna ihjäl honom en gång. Nä, varför ska kvinnor straffas för att de begår våldsövergrepp på män, ja menar de har ju förtryckt så länge och det är ju upp till varje kvinna att skaffa sig rätten till trygghet, integritet och säkerhet. Om männen är ett hot är det väl bara att förnedra dem, göra dem rädda och försvarslösa. Allt hänger ju inte på muskler utan på vad man har för vapen.
Nej, jag menar inte allvar med att kvinnor ska återta sina rättigheter med våld. Men jag tycker faktiskt att det får vara nog med denna empatilöshet från vårt manssamhälle och jag deklarerar att jag är feminist utan att för den skull vara i avsaknad av insikt om hur man erövrar sina rättigheter, och utan för den skull alls lida av sämre självkänsla än någon annan. Vi kvinnor ska inte behöva vara rädda överhuvudtaget, vi ska kunna gå nakna på stan utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna. Våra döttrar ska slippa se andra kvinnors rövar och könsorgan i sexuella positioner och bli itutade att det är ett ideal. De idealen kan männen stoppa upp i sina bakdelar. Vi ska ha skydd när vi blir antastade, polisen ska ta oss på allvar och det får vara nog med förnedring av vår person så fort vi uttrycker en åsikt. Kan inte misslyckade män på något annat sätt skaffa sig självkänsla än kränka kvinnor, ge dem skulden för sina misslyckade liv så får de gå till en terapeut helt enkelt. I Egalia är vi kvinnor helt egala mot mäns eventuella känslor och är det så männen vill ha det i slutänden kanske det blir så. Jag menar att ingen kvinna har ett enda medlidande med någon enda man utan bara ägnar tid åt att känna medkänsla för andra kvinnor.
Ingen kvinna eller man ska behöva stå ut med våld, förnedring och förtryck. Vi ska vara lika rädda om våra pojkar och sluta ge dem en narcissistisk livssyn. Med omtanke av alla vill jag inte ta till våld eller empatilöshet för det leder ingenstans, och jag vill inte bli som förtryckarna. Fast kanske hotet om att uppleva det kvinnor lever med varje dag skulle få män att tänka mer än på sig själv och sin egen säkerhet. Och ifall ett mirakel sker att vi kanske skulle tänka om, kanske vi tankarna kunde röra sig omkring frågan ifall det är ett sånt samhälle vi vill ha, där kvinniskorna inte behöver leva i skräck, som om det vore normalt.
"Egalias döttrar" är nog bland det bästa som skrivits av feminister av i huvudsak en anledning. Den att vänder man på steken så blir problemet plötsligt uppenbart. Det är det vi behöver när det ljugs allt för mycket. Vi låtsas att vi är jämställda, vi låtsas att det är upp till varje kvinna att ta för sig och hålla på sin rätt, samtidigt som samhället straffar kvinnor för att de säger sin åsikt. Ja, kvinnor får fortfarande inte ha för mycket åsikter utan att förlora sin kvinnlighet. Det är fortfarande självklart att vi ska riskera en himla massa för att bara åtnjuta lika rättigheter. Porr förnedrar fortfarande kvinnor och lockar fortfarande tjejer som är undernärda på kärlek och bekräftelse. Näthatet mot de kvinnor som står upp för sin övertygelse ska vi bara stå ut med. Det är till och med synd om männen för att kvinnor som är belästa, kunniga och framgångsrika inte förstår hur det är att vara man och misslyckad. Detta talade man om i Debatt i höstas som det vore en självklarhet. Jag tycker uppriktigt sagt att det är förvånansvärt att något så barockt får visas i svensk television.
Mäns våld och totala brist på självinsikt får man inte tala om längre. Det är fult att vara feminist, då är man en rabiat idiot som saknar självkänsla och som inte har förstått att allt beror på vad man gör det till. Vidare får man heller inte dra alla män över en kam. "Alla män är inte förtryckare.", nej men alla kvinnor är inte något de heller. Det är väldigt viktigt att vi tänker på att män är individer, medan kvinnor fortfarande är en grupp som man kan kalla för "fittstim". De som protesterar mot det förstår inte ett skämt heter det.
Att göra andra människor rädda är ett effektivt sätt att skaffa sig makt. Vi kvinnor, oavsett ålder, måste leva med att vara rädda när vi går hem en mörk kväll. Jag tar en taxi om jag är ute ensam. Jag ska liksom vara tacksam om jag har en man som följer mig. I Egalia är det tvärtom och först då när vi läser om hur rädda män alltid måste vara så kryper skräcken in på kroppen, och vi drabbas av det som kallas för medkänsla. "Men så kan vi väl inte ha ett samhälle." tänker vi.
Jag har levt med telefonterror och jag vet hur rädd man kan vara och bli, hur man kan noja av det lilla. Jag har aldrig varit med om att någon skurit halsen av mig, som de som lever under skyddad identitet har upplevt. Deras skräck och noja måste vara outhärdlig. Är det så illa att vi är tvungna att vara med om saker själva eller måste det vara så att män upplever saker innan vi tar det på allvar? Om vi föreställer oss att det är såhär normalt att vara våldsam, empatilös och självisk även som kvinna. Jag menar föreställ dig en kvinna helt utan moderskänslor så känns det plötsligt obehagligt, helst ifall hon börjar bränna män som råkar ha fleecetröja på sig, som i den kända Facebook-delningen. Vadå, män får väl ändå skylla sig själva om de går omkring och lockar till sådana våldsövergrepp. Någon måtta får det väl ändå vara på medkänslan, lite ansvar har man ju själv för andras aggressivitet. Jag menar det är ju synd om männen om de går omkring och tror att de är hotade sen av den här kvinnan, bara för att hon försökt bränna ihjäl honom en gång. Nä, varför ska kvinnor straffas för att de begår våldsövergrepp på män, ja menar de har ju förtryckt så länge och det är ju upp till varje kvinna att skaffa sig rätten till trygghet, integritet och säkerhet. Om männen är ett hot är det väl bara att förnedra dem, göra dem rädda och försvarslösa. Allt hänger ju inte på muskler utan på vad man har för vapen.
Nej, jag menar inte allvar med att kvinnor ska återta sina rättigheter med våld. Men jag tycker faktiskt att det får vara nog med denna empatilöshet från vårt manssamhälle och jag deklarerar att jag är feminist utan att för den skull vara i avsaknad av insikt om hur man erövrar sina rättigheter, och utan för den skull alls lida av sämre självkänsla än någon annan. Vi kvinnor ska inte behöva vara rädda överhuvudtaget, vi ska kunna gå nakna på stan utan att skylla oss själva om vi blir våldtagna. Våra döttrar ska slippa se andra kvinnors rövar och könsorgan i sexuella positioner och bli itutade att det är ett ideal. De idealen kan männen stoppa upp i sina bakdelar. Vi ska ha skydd när vi blir antastade, polisen ska ta oss på allvar och det får vara nog med förnedring av vår person så fort vi uttrycker en åsikt. Kan inte misslyckade män på något annat sätt skaffa sig självkänsla än kränka kvinnor, ge dem skulden för sina misslyckade liv så får de gå till en terapeut helt enkelt. I Egalia är vi kvinnor helt egala mot mäns eventuella känslor och är det så männen vill ha det i slutänden kanske det blir så. Jag menar att ingen kvinna har ett enda medlidande med någon enda man utan bara ägnar tid åt att känna medkänsla för andra kvinnor.
Ingen kvinna eller man ska behöva stå ut med våld, förnedring och förtryck. Vi ska vara lika rädda om våra pojkar och sluta ge dem en narcissistisk livssyn. Med omtanke av alla vill jag inte ta till våld eller empatilöshet för det leder ingenstans, och jag vill inte bli som förtryckarna. Fast kanske hotet om att uppleva det kvinnor lever med varje dag skulle få män att tänka mer än på sig själv och sin egen säkerhet. Och ifall ett mirakel sker att vi kanske skulle tänka om, kanske vi tankarna kunde röra sig omkring frågan ifall det är ett sånt samhälle vi vill ha, där kvinniskorna inte behöver leva i skräck, som om det vore normalt.
