Jag funderar mycket på vad orättvisor är för oss människor. Det är sällan något som gör mig så arg och förbannad som orättvisor. Samtidigt så är det något som lär mig saker hela tiden om själva livet. Jag menar vi ser livet och världen genom ett nyckelhål. Det är otroligt mycket vi inte vet. Forskarna säger och har sagt länge att de är nära att lösa livets gåta men än har ingen sådan lösning lanserats. Dessutom är det ganska intressant att man då bara tänker på oss som biologiska individer, när man talar om lösningen på livets gåta. Har man någonsin på något vetenskapligt sätt försökt lösa livets mening? Nej, det överlämnar man till filosoferna. För är man inte som vetenskapskvinna eller man av uppfattningen att livet inte har någon känslomässig mening så är man en naiv. Jag är inte beredd på att acceptera något så mörkt som meningslöshet. Ingen människa mår bra av det. Människor måste ha mening och det är allt annat än visdom att acceptera mörker. Då har man, tycker jag, liksom hängett sig till någon enkel lösning av det vi ser genom nyckelhålet. Ja menar om man är en myra och klättrar omkring på en elefant. Förstår myran att det är en elefant, hur den ser ut och vad den har för funktion? Vad skulle vetenskapsmyrorna komma fram till om de började mäta området och bara söka fakta? Skulle det lösa gåtan om deras värld av skrynklig och grå massa de kryper omkring på? Jag tror inte det. Jag tror vi är så små i universum att vi inte kan förstå helheten. Istället tror jag vi, som gräsrotsmyrorna på elefanten, helt enkelt får undersöka vårt eget inre universum samt försöka förstå det som händer oss och försöka hitta meningen där. Vetenskapsmyrorna på elefanten är inte allvetande och kan inte förstå elefanten de heller. De är bara myror precis som vetenskapskvinnor och män bara är människor. Kort sagt ger oss inte vetenskapen så mycket just på den fronten, även om de gör det på många andra fronter.
Jag tror på livsöden. Livsöden är otroligt spännande för de säger så mycket om lösningen på livets gåta. Varje liv är en upprepning av någon annans liv. Vi upplever samma sorg, samma glädje, samma längtan, samma lycka och samma olycka år ut och år in i århundrade efter århundrade. Skulle alla dessa känslor vara meningslösa i ett svart universum. Skulle inte tro det. Sammantaget är alla människors känslor en explosiv bomb med sprängkraft som värsta Bing Bang. Vi är otroligt starka och kan genomlida de mest fasansfulla händelser. Vissa ger upp, andra gör det inte och båda lösningarna är att respektera och högakta eftersom varje individ har kämpat efter sin förmåga och har gjort det den kunnat för att försöka förstå livet, och det under total otrygghet som livet egentligen är. För vi vet aldrig vad som kommer att hända oss och aldrig när det tar slut.
Händelser i livets pärlhalsband är en räcka av orsak och verkan och allt beror på de omständigheter som råder i ett visst ögonblick. Hade jag och min man inte varit på sjukhuset i höstas och hade vi inte haft en uppmärksam sköterska i närheten hade jag förmodligen inte levt idag och terroriserat er med min blogg. Jag fattade själv inte först vad som hände. Det var när det blev bråttom på all sjukhuspersonal jag förstod att det handlade om minuter. Det är orättvist att vissa inte får uppleva det jag fick uppleva, dvs ett helt artilleri med människor som tog hand om mig och en man som hade sinnesnärvaro och massor med kärlek. Jag tänkte på alla som inte har det, som kommer försent till sjukhuset, som är ensamma och som inte har någon. Det har alltid skrämt vettet ur mig att bli helt ensam och sjuk och jag kan inte se meningen i ett sådant livsöde även om jag vill. Då menar jag verkligen ensam. För även som singel har jag haft människor omkring mig och de som bryr sig.
Jag kan bara försöka se det så att orättvisan tillslut ger en erfarenhet, en upplevelse som gör att de själva förstår det. För jag tror det är lite så med orättvisor. Det är bara vi själva som har svaret längst inuti oss. Väldigt ofta är det ju så, om man tänker efter, att vi vet vad vi själva bidragit med och vad andra bidragit med så att det blev som det blev. Det handlar sällan om tur och otur utan om orsak och verkan. Jag vill vara försiktig här och inte lägga skuld. Jag menar inte att man får skylla sig själv om man är ensam exempelvis utan jag menar bara att man ska lyssna till svaret som finns inuti oss, om varför vi är i den situation vi är vad det än är för situation. För meningen och svaren finns ofta där innerst inne. Det vi människor behöver är lika ofta en bekräftelse på att det vi känner och tänker är rätt. Då infinner sig ett lugn och visshet och har man lugn och visshet kan man stå ut med mycket. Vi myror på elefanten tror jag har så mycket mer att vinna om vi går inåt istället för utåt i universum för att hitta svaren. De är viktiga och känner vi att de är rätt så är de ofta rätt. Om jag avslutar med en fråga för att tydliggöra det jag menar. Hur ofta har ditt absolut första intryck av en människa varit rätt? Hur ofta har du tyckt att du haft fel efter en tid och efter ytterligare en tid rätt igen? Av tio fall så säger jag åtta ungefär. Vårt inre är en olöst gåta av vetande av vad som finns bakom nyckelhålet.
Jag tror på livsöden. Livsöden är otroligt spännande för de säger så mycket om lösningen på livets gåta. Varje liv är en upprepning av någon annans liv. Vi upplever samma sorg, samma glädje, samma längtan, samma lycka och samma olycka år ut och år in i århundrade efter århundrade. Skulle alla dessa känslor vara meningslösa i ett svart universum. Skulle inte tro det. Sammantaget är alla människors känslor en explosiv bomb med sprängkraft som värsta Bing Bang. Vi är otroligt starka och kan genomlida de mest fasansfulla händelser. Vissa ger upp, andra gör det inte och båda lösningarna är att respektera och högakta eftersom varje individ har kämpat efter sin förmåga och har gjort det den kunnat för att försöka förstå livet, och det under total otrygghet som livet egentligen är. För vi vet aldrig vad som kommer att hända oss och aldrig när det tar slut.
Händelser i livets pärlhalsband är en räcka av orsak och verkan och allt beror på de omständigheter som råder i ett visst ögonblick. Hade jag och min man inte varit på sjukhuset i höstas och hade vi inte haft en uppmärksam sköterska i närheten hade jag förmodligen inte levt idag och terroriserat er med min blogg. Jag fattade själv inte först vad som hände. Det var när det blev bråttom på all sjukhuspersonal jag förstod att det handlade om minuter. Det är orättvist att vissa inte får uppleva det jag fick uppleva, dvs ett helt artilleri med människor som tog hand om mig och en man som hade sinnesnärvaro och massor med kärlek. Jag tänkte på alla som inte har det, som kommer försent till sjukhuset, som är ensamma och som inte har någon. Det har alltid skrämt vettet ur mig att bli helt ensam och sjuk och jag kan inte se meningen i ett sådant livsöde även om jag vill. Då menar jag verkligen ensam. För även som singel har jag haft människor omkring mig och de som bryr sig.
Jag kan bara försöka se det så att orättvisan tillslut ger en erfarenhet, en upplevelse som gör att de själva förstår det. För jag tror det är lite så med orättvisor. Det är bara vi själva som har svaret längst inuti oss. Väldigt ofta är det ju så, om man tänker efter, att vi vet vad vi själva bidragit med och vad andra bidragit med så att det blev som det blev. Det handlar sällan om tur och otur utan om orsak och verkan. Jag vill vara försiktig här och inte lägga skuld. Jag menar inte att man får skylla sig själv om man är ensam exempelvis utan jag menar bara att man ska lyssna till svaret som finns inuti oss, om varför vi är i den situation vi är vad det än är för situation. För meningen och svaren finns ofta där innerst inne. Det vi människor behöver är lika ofta en bekräftelse på att det vi känner och tänker är rätt. Då infinner sig ett lugn och visshet och har man lugn och visshet kan man stå ut med mycket. Vi myror på elefanten tror jag har så mycket mer att vinna om vi går inåt istället för utåt i universum för att hitta svaren. De är viktiga och känner vi att de är rätt så är de ofta rätt. Om jag avslutar med en fråga för att tydliggöra det jag menar. Hur ofta har ditt absolut första intryck av en människa varit rätt? Hur ofta har du tyckt att du haft fel efter en tid och efter ytterligare en tid rätt igen? Av tio fall så säger jag åtta ungefär. Vårt inre är en olöst gåta av vetande av vad som finns bakom nyckelhålet.
