Lexbase blev en kort historia men förmodligen har vi inte sett slutet av det kontrollsamhälle som växer fram. Lexbase fick mig att reagera mer än vanligt. Först var det "Baren" på nittiotalet, sen var det "Big Brother" och alla communitys på tiotalet. De har fått mig att tänka på dystopierna som skrevs på fyrtio- och femtiotalet: bland annat "1984" och "Fahrenheit 451". 1949 föreställde man sig framtiden om femtio år som ett kontrollsamhälle. Ett-storebror-ser-dig-samhälle där anonymiteten var historia, där lögner och propaganda sprids och där man kontrollerar individens tankar . Brandmännen i "Fahrenheit 451" släcker inte bränder längre utan ställer till bränder i lagens namn, De bränner böcker för att makten anser det farligt för menigheten att läsa. Nästan alla dystopier som skrevs innan och efter andra världskriget har två saker gemensamt och de är att de föreställde sig framtiden som styrd av en övermakt och där individen inte längre har rätt till ett privatliv.
Det är tydligt att man varit inspirerad av nutidens framväxt av diktaturen och dess behov av att kontrollera mänskligheten. Det blev inte så. Den största diktaturen i Europa föll 1989, alltså några år efter 1984. Det växte fram ett annat kontrollsamhälle i vår del av världen. Ett kontrollsamhälle där vi kontrollerar varandra, vilket egentligen är betydligt mer raffinerat än diktaturens kontroll. Jag menar såhär: det kanske är en skitsak men säger ändå mycket om det jag menar. Jag är försiktig nu mer vad jag tar för bilder med mobilen. Jag skulle inte dö om en fulbild på mig själv hamnade i Facebook, men det är värre om jag råkar klicka så att en fulbild av någon annan hamnar där. Jag kan stänger ner Facebook ibland när jag surfar på nätet för att jag inte vill att det delas saker som jag inte vill ska vara på Facebook eller Google+. Ja, det handlar inte om några hemligheter. Det är bara mitt privatliv jag är rädd om. I sak bryr jag mig inte om om andra ser om jag varit på HM-sajten. Jag vill bara inte att alla ska veta vad jag gör, precis lika lite som jag vill att andra ska se mig när jag går på toa.
För en tid sedan var jag hos sjukgymnasten. Hon berättade att hon varit inne på en sajt om stödbehå för hon ville veta vad som fanns i butikerna. Därefter fick hon mängder reklammejl från vitt skilda sportsajter. Ja, vi känner alla till detta fenomen. Alla har skräppostlådan full av reklam för att vi absolut inte längre är anonyma på internet. Om jag googlar på mig själv får jag upp bilder jag slängt och tagit bort. Communitys är bra och jag tycker Facebook, nätet och att handla på nätet är helt okej. Det finns många fördelar. Men jag tror vi måste se upp för vi vet inte vart detta leder. Jag vet att man bestämmer själv, men hur mycket kan man bestämma själv när man bara vill kolla sportbehå och hur många som helst vet att man gjort det? Det är mer anonymt att gå in i en affär och uträtta sina ärenden. Facebook ställer krav också. Många mår dåligt av att de tycker andra har mer liv än de själva. Det skapar ensamhetskänsla och stress och i längden tror jag det styr oss till tankar vi inte skulle haft annars. Tankar om hur livet ska vara för att det ska vara "rätt". Det gör oss ofria och bundna till helt onödiga krav och regler som inte någon övermakt alls behövt ställa eller hjärntvätta dig till.
Du kan kontrollera vem som i Upplysning.se och det var lika mycket diskussioner då när det kom, som det varit nu om Lexbase. Lexbase är värre jag vet. Men det är just det. Vi vande oss vid att sitta och glo på "Baren"-deltagarna som fluktare och värre blev det med "Big Brother". Vi höjer ribban, sådan är mänskligheten. Vi vill ha konflikter och skandaler men vi vill inte vara delaktiga i dem själva. Det är också så med kontrollen. Vissa av oss vill gärna ha kollen på vad andra gör, men inte vara föremål för kontroll själva. Vi tycker det är okej att personuppgifter sprids nu men inte brottsuppgifter. Jag är inte intresserad av vad grannen har för brottsregister faktiskt.
Googlar man på mig så får man upp min blogg och min Facebook. Av det kan man utläsa att jag är kvinna, att jag har en utbildning, var jag jobbar och mina åsikter. Det har jag valt själv visa. Mitt personnumer, min lön och om jag är gift eller singel, okej, det kan jag bjuda på, men jag vill inte att folk ens ska gotta sig i mina p-böter, även om de bara är två eller tre. De flesta som har haft körkort en tid har en p-bot och jag skäms inte. Fast om jag skulle haft ett kriminellt förflutet och gått vidare tror jag inte jag hade skämts då heller. Jag tycker bara att folk inte har med allt att göra. Vi behöver inte lägga vår näsa i blöt överallt. Det ökar oro och stress och får oss nakna, utsatta och ofria. Vi kan aldrig gå vidare om inget får hamnar i glömska.
Även om det finns en laglig rätt och fördelar med Upplysning.se, Facebook (som förövrigt är uppfunnet i tanken att sprida rykten mer eller mindre) och andra sajter så frågar jag mig om vi har någon moralisk rätt till det. Jag tror vi behöver ställa oss den frågan om mycket idag. Ska vi dela allt på Facebook? Jag menar ärdet rätt att dela bilder på misshandlade djur och barn? Att alla ska se djur och barn i så sårbara situationer är bara ytterligare än kränkning även om delningen sker i gott syfte. Vi mår inte bra av att kontrollera varandra på det här viset. Jag tror det finns risk för att vi utvecklas till skvallerbyttor och fluktare på nolltid om vi inte känner var gränsen går för andra människors privatliv. Mänskligheten är ganska överens om att diktaturer gör fel när de kontrollerar och hjärntvättar och kör propaganda. Men är vi lika benägna att vara självkritiska på gräsrotsnivå på den punkten? Jag tror inte det.
Det är tydligt att man varit inspirerad av nutidens framväxt av diktaturen och dess behov av att kontrollera mänskligheten. Det blev inte så. Den största diktaturen i Europa föll 1989, alltså några år efter 1984. Det växte fram ett annat kontrollsamhälle i vår del av världen. Ett kontrollsamhälle där vi kontrollerar varandra, vilket egentligen är betydligt mer raffinerat än diktaturens kontroll. Jag menar såhär: det kanske är en skitsak men säger ändå mycket om det jag menar. Jag är försiktig nu mer vad jag tar för bilder med mobilen. Jag skulle inte dö om en fulbild på mig själv hamnade i Facebook, men det är värre om jag råkar klicka så att en fulbild av någon annan hamnar där. Jag kan stänger ner Facebook ibland när jag surfar på nätet för att jag inte vill att det delas saker som jag inte vill ska vara på Facebook eller Google+. Ja, det handlar inte om några hemligheter. Det är bara mitt privatliv jag är rädd om. I sak bryr jag mig inte om om andra ser om jag varit på HM-sajten. Jag vill bara inte att alla ska veta vad jag gör, precis lika lite som jag vill att andra ska se mig när jag går på toa.
För en tid sedan var jag hos sjukgymnasten. Hon berättade att hon varit inne på en sajt om stödbehå för hon ville veta vad som fanns i butikerna. Därefter fick hon mängder reklammejl från vitt skilda sportsajter. Ja, vi känner alla till detta fenomen. Alla har skräppostlådan full av reklam för att vi absolut inte längre är anonyma på internet. Om jag googlar på mig själv får jag upp bilder jag slängt och tagit bort. Communitys är bra och jag tycker Facebook, nätet och att handla på nätet är helt okej. Det finns många fördelar. Men jag tror vi måste se upp för vi vet inte vart detta leder. Jag vet att man bestämmer själv, men hur mycket kan man bestämma själv när man bara vill kolla sportbehå och hur många som helst vet att man gjort det? Det är mer anonymt att gå in i en affär och uträtta sina ärenden. Facebook ställer krav också. Många mår dåligt av att de tycker andra har mer liv än de själva. Det skapar ensamhetskänsla och stress och i längden tror jag det styr oss till tankar vi inte skulle haft annars. Tankar om hur livet ska vara för att det ska vara "rätt". Det gör oss ofria och bundna till helt onödiga krav och regler som inte någon övermakt alls behövt ställa eller hjärntvätta dig till.
Du kan kontrollera vem som i Upplysning.se och det var lika mycket diskussioner då när det kom, som det varit nu om Lexbase. Lexbase är värre jag vet. Men det är just det. Vi vande oss vid att sitta och glo på "Baren"-deltagarna som fluktare och värre blev det med "Big Brother". Vi höjer ribban, sådan är mänskligheten. Vi vill ha konflikter och skandaler men vi vill inte vara delaktiga i dem själva. Det är också så med kontrollen. Vissa av oss vill gärna ha kollen på vad andra gör, men inte vara föremål för kontroll själva. Vi tycker det är okej att personuppgifter sprids nu men inte brottsuppgifter. Jag är inte intresserad av vad grannen har för brottsregister faktiskt.
Googlar man på mig så får man upp min blogg och min Facebook. Av det kan man utläsa att jag är kvinna, att jag har en utbildning, var jag jobbar och mina åsikter. Det har jag valt själv visa. Mitt personnumer, min lön och om jag är gift eller singel, okej, det kan jag bjuda på, men jag vill inte att folk ens ska gotta sig i mina p-böter, även om de bara är två eller tre. De flesta som har haft körkort en tid har en p-bot och jag skäms inte. Fast om jag skulle haft ett kriminellt förflutet och gått vidare tror jag inte jag hade skämts då heller. Jag tycker bara att folk inte har med allt att göra. Vi behöver inte lägga vår näsa i blöt överallt. Det ökar oro och stress och får oss nakna, utsatta och ofria. Vi kan aldrig gå vidare om inget får hamnar i glömska.
Även om det finns en laglig rätt och fördelar med Upplysning.se, Facebook (som förövrigt är uppfunnet i tanken att sprida rykten mer eller mindre) och andra sajter så frågar jag mig om vi har någon moralisk rätt till det. Jag tror vi behöver ställa oss den frågan om mycket idag. Ska vi dela allt på Facebook? Jag menar ärdet rätt att dela bilder på misshandlade djur och barn? Att alla ska se djur och barn i så sårbara situationer är bara ytterligare än kränkning även om delningen sker i gott syfte. Vi mår inte bra av att kontrollera varandra på det här viset. Jag tror det finns risk för att vi utvecklas till skvallerbyttor och fluktare på nolltid om vi inte känner var gränsen går för andra människors privatliv. Mänskligheten är ganska överens om att diktaturer gör fel när de kontrollerar och hjärntvättar och kör propaganda. Men är vi lika benägna att vara självkritiska på gräsrotsnivå på den punkten? Jag tror inte det.
