Kärlek är både ett svårt och enkelt kapitel i livet. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag brukar kalla kärleken för ett eget väsen, en egen levande organism vi kan välja att stänga utanför eller släppa in. Vi har ju som bekant alla en dörr i hjärtat där vi stänger ute eller släpper in människor. Hur vi gör det beror ofta på vad vi upplevt tidigare i livet, kanske så långt tillbaka som i vår barndom. Har vi upplevt smärta har vi ofta svårt att släppa in kärleken, vilket ofta leder till en ond cirkel av ensamhet och mer smärta.
Men i grund och botten har inte smärta något alls att göra med kärlek. Det hänger så mycket på oss själva att förstå kärlekens språk för att förstå det, tror jag. Ofta uppfattar vi det som att kärleken är kopplad till en annan människa som när som helst kan gå ifrån oss och ta med sig kärleken. Det ligger på oss att inse att vi kan fyllas av kärlek ändå oavsett vad som sker i våra liv. Om kärleken är äkta vill säga. Den låter sig inte luras hur som helst och ibland kanske det tar väldigt lång tid för oss att verkligen förstå hur och vad som är kärlek, på riktigt. Det är så många andra behov som skymmer sikten och speciellt våra föreställningar om kärlek kan göra oss ganska blinda för kärlekens språk, även när någon talar det språket mitt framför oss.
Självklart är vissa människor i livet i allas liv särskilt kopplade till kärlek och längtan. Jag menar inte att vi ska skutta omkring och känna kärlek för allt och alla.Vi kan inte älska alla människor och de vi älskar älskar vi på olika sätt, och ett fåtal älskar vi helt villkorslöst. Sådan kärlek tar tid och därför är lyckan i den kärleken väldigt dyrbar och låter sig inte behandlas hur som helst. Vissa människor kanske aldrig får uppleva den.
Tyvärr talar vi alldeles för lite om den typen av kärlek, kanske för att den kräver så mycket av oss och för att den har en förmåga att göra oss väldigt olyckliga innan vi har lärt oss dess språk. I vårt mediasamhälle där allt ska gå så jäkla snabbt som möjligt verkar vi hylla förälskelse och åtrå istället som en snabb amfetaminkick till kärlekslycka. Musiktexter och film talar alla om hjärtesmärta och förälskelse och passion. Kanske inte alltid är det så men i populärmedia är det tonåringen i oss man vänder sig till. Och man får se upp så man inte går på det. För det som är enkelt och spännande är lockande även för de kloka. Jag gissar att den typen av förhoppningar om kärleken är orsaken till många kraschade relationer. För att satsa på det enkla är som att elda med papper i en kakelugn i hopp om att värma upp ett helt slott.
Nej, jag tror att man först måste älska sig själv på riktigt för att inte bli blind för kärleken och den kärleken den gör oss också mindre rädd för att någon ska sticka iväg med all lycka som kärlek ger. För oavsett vad som sker kommer alltid den riktiga kärleken tillbaka till oss som en gummiboll, som han sa Numminen, även om vi skulle få för oss att springa ifrån den. På så sätt är kärlek enkel, den finns där och existerar oavsett vad vi gör. Det är vi människor som krånglar, inte kärleken. Den talar det språk den alltid har gjort och lyssnar vi kan vi bli väldigt lyckliga, långt över våra förhoppningar.
Men i grund och botten har inte smärta något alls att göra med kärlek. Det hänger så mycket på oss själva att förstå kärlekens språk för att förstå det, tror jag. Ofta uppfattar vi det som att kärleken är kopplad till en annan människa som när som helst kan gå ifrån oss och ta med sig kärleken. Det ligger på oss att inse att vi kan fyllas av kärlek ändå oavsett vad som sker i våra liv. Om kärleken är äkta vill säga. Den låter sig inte luras hur som helst och ibland kanske det tar väldigt lång tid för oss att verkligen förstå hur och vad som är kärlek, på riktigt. Det är så många andra behov som skymmer sikten och speciellt våra föreställningar om kärlek kan göra oss ganska blinda för kärlekens språk, även när någon talar det språket mitt framför oss.
Självklart är vissa människor i livet i allas liv särskilt kopplade till kärlek och längtan. Jag menar inte att vi ska skutta omkring och känna kärlek för allt och alla.Vi kan inte älska alla människor och de vi älskar älskar vi på olika sätt, och ett fåtal älskar vi helt villkorslöst. Sådan kärlek tar tid och därför är lyckan i den kärleken väldigt dyrbar och låter sig inte behandlas hur som helst. Vissa människor kanske aldrig får uppleva den.
Tyvärr talar vi alldeles för lite om den typen av kärlek, kanske för att den kräver så mycket av oss och för att den har en förmåga att göra oss väldigt olyckliga innan vi har lärt oss dess språk. I vårt mediasamhälle där allt ska gå så jäkla snabbt som möjligt verkar vi hylla förälskelse och åtrå istället som en snabb amfetaminkick till kärlekslycka. Musiktexter och film talar alla om hjärtesmärta och förälskelse och passion. Kanske inte alltid är det så men i populärmedia är det tonåringen i oss man vänder sig till. Och man får se upp så man inte går på det. För det som är enkelt och spännande är lockande även för de kloka. Jag gissar att den typen av förhoppningar om kärleken är orsaken till många kraschade relationer. För att satsa på det enkla är som att elda med papper i en kakelugn i hopp om att värma upp ett helt slott.
Nej, jag tror att man först måste älska sig själv på riktigt för att inte bli blind för kärleken och den kärleken den gör oss också mindre rädd för att någon ska sticka iväg med all lycka som kärlek ger. För oavsett vad som sker kommer alltid den riktiga kärleken tillbaka till oss som en gummiboll, som han sa Numminen, även om vi skulle få för oss att springa ifrån den. På så sätt är kärlek enkel, den finns där och existerar oavsett vad vi gör. Det är vi människor som krånglar, inte kärleken. Den talar det språk den alltid har gjort och lyssnar vi kan vi bli väldigt lyckliga, långt över våra förhoppningar.
