Kontrollberoendet

 Vi människor behöver känna att vi har kontroll över tillvaron för att vi ska må bra. När vi känner att någon annan än vi själva kontrollerar vår vardag börjar vi må dåligt. En del av oss vill ha mycket kontroll, andra nöjer sig med mindre, så varierar det också vem eller vad vi vill kontrollera. En del vill ha inflytande och makt på jobbet, andra hemma och ibland både och.

Desto mindre makt och inflytande vi har desto mer känner vi behov av att sätta oss på andra. Om det inte vore sant skulle inga mobbningsgrupper behövas. Friends skulle bli arbetslösa ifall vi människor slutade var sådana till naturen att vi gärna trycker till de som är ett hot mot vår självbild. Såklart är skalan för hur mycket vi vill trycka till varierande beroende på många saker. En del människor har låg självkänsla, är otrygga eller olyckliga och måste försäkra sig om sin självbild genom att alltid vilja vara bäst. Det kan man stå ut med. Det jag har svårare att stå ut med är människor som går ett steg längre. De som inte tål något motstånd alls. Vissa människor kan inte tåla motstånd utan att helt gå i spinn. Hot verkar vara något de ständigt är rädda för, ständigt otrygga i sin roll verkar de kisa efter något eventuellt hot. Jag undrar mycket över hur de orkar, orkar vara ständigt på sin vakt? Vad tänker dessa människor på om kvällarna innan de somnar?

För att undvika ett sådant liv tror jag vi måste vara öppna för att se oss själva som unika. Vi människor är som snöflingor, skapade av samma princip men alla är unika. Om vi inte ser det kommer vi ständigt vara offer för eventuellt hot. Det finns alltid någon som är bättre på det vi själva gör, vill och hoppas bli bra på. Samtidigt är det så också att ingen kan göra det vi gör. Vi kan inte kopiera varandra utan att det blir dåliga pekoral av det vi gör, vad vi än gör. Det är en klyscha att säga att vi alla är unika men det är ändå så sanningen är. Det har inget med filosofi att göra, det är fakta.

Varje människa som har insett att ingen kan kopieras är inte benägen att tävla med någon annan än sig själv. Vi har liksom ingen måttstock i egentlig mening när vi tävlar med någon annan. Jo, man kan vinna OS-guld kanske du tänker? Ja, det kan man, men sen då, efter man har vunnit, är det inte ganska tomt då?  Jag menar, hur man känner när applåderna tystnar är ju det riktiga testet för vad man har gjort av sin tid. För egentligen betyder inte segern i att vara störst, bäst, vackrast något alls om vi inte kan leva i frid med oss själva.

Om man känner sig liten och obetydlig, inte är bekräftad, inte älskad och saknar självacceptans är man ett lätt offer för de yttre kraven, och när de yttre kraven blir så stora att vi får panik när hoten dyker upp har vi snart inget annat val, tycker vi, än att trampa på de som hotar oss. Vi sjunker till en låg nivå på nolltid och orkar knappt med oss själva, och då kommer projiceringarna också, som ett brev på posten. Vi intalar oss att andra är på det sätt vi själva beter oss, eftersom det är lättare att bära skammen då. Det finns nämligen inget så smärtsamt än att förlora i prestige, förlora en självbild man skapat och därmed också förlora en kontroll över tillvaron man haft. Det gör att man hamnar i riskzonen för den kända onda cirkeln.

Om man inte har andra verktyg är risken stor att man behöver trycka till varje hot som dyker upp, bara för att mata det där tomma hålet som blivit av att vi förlorat oss själva på vägen, eller för att den sanning man har om hur saker och ting är behöver fyllas i och målas som en blek gammal tavla. Om och om och om igen gör vi om samma sak för att bekräfta ett ego som slukar allt i sin närhet och aldrig blir mätt. Livet har plötsligt förvandlats till en ständig jakt på en sil av bekräftelse. Irritationen stiger och man sitter och blir frustrerad över att sanningen hela tiden kommer ifatt och behöver målas i, ja, att det aldrig någonsin tar slut. Då exploderar det när någon annan petar hål, när någon säger något som strider mot allt man ständigt försöker bygga upp varje dag. Det blir en kraftigare reaktion än man menat och ångesten stiger, det gäller att rädda sig nu som en drunknande ute på ett svart hav. Det är klart att jag inte tänker på att skapa gemenskap, trygghet och kärlek då. Då gäller det bara att rädda sig själv och då tar man alla medel, man ljuger, man hittar på och man trycker till igen. För det finns inget som är viktigare än den bild man skapat av verkligheten. Den kontroll man tyckte man haft verkar rasa ihop som ett korthus. Det skälver i benmärgen av tanken att stå naken, förlora. Så sjunker man djupare in i den onda cirkeln.

Det finns inget svårare än att få rädda människor som kontrollerar andra att förstå hur de kämpar för absolut ingenting och i onödan. Den illusion om vad som står på spel är alldeles för verklig och verkar alltför sann, när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Man strävar efter illusioner och det gör det hela så vrickat utifrån ett annat perspektiv. Friends gör ett jättejobb med att försöka förhindra att unga människor hamnar i den här onda cirkeln, allt för tidigt i livet. För mig är det lika viktigt att försöka hindra någon från att sjunka in i droger, som att förhindra någon att bli mobbare i framtiden. Jag raljerar inte för jag tror att makt är lika berusande som droger och lika beroendeframkallande. Vi borde prata mer om hur vuxna människor går omkring och är kontrollberoende, och bryr sig lika lite om sina medmänniskor som vilken drogberoende som helst på jakt efter nästa tjack.