Men jag ska nog rensa ut i den här bloggen och ta bort sådant som är gammalt och förlegat, dåligt och inte tillhör mig längre, och lägga in nytt och fräscht! Ungefär som när man städar ur en garderob. Visst blir man glad av att hänga in nya kläder man shoppat men det infinner sig också en viss trygghet att se sina gamla kängor man gått många mil i. Den där balansen upplever jag blir allt viktigare ju äldre jag blir. Med tiden kommer ni också att bli hänvisade till en hemsida och då får den här gamla garderoben hänga med dit.
I det här första gammalnya blogginlägget vill jag tänka omkring ämnet upprepningar. Jag har upplevt att det på olika nivåer kan för med sig en viss risk att tala om livslånga eller till hälften livslånga svåra perioder, där vår uthållighet prövas. Dysterkvist, jämna plågor, negativ, blöt filt och sådana epitet kan man få när det blir för jobbigt eller svårt. Jag tar risken i en tid då existentiell ångest ökar med raketfart, helst hos unga.
För att släppa fram det fula, skrämmande, dystra och onda inom oss är avgörande för mänsklighetens framtid tror jag. Jag vågar till och med påstå att vi i själ och hjärta vill slippa oket av att ansträngd positiv anda. I alla fall i hopp om att finna äkta glädje och lycka. Det är ingen lätt sak och kan ta ett helt liv. Men det är den vi saknar. Lycklig har ingen existentiell ångest och att det råder en ansträngd ytlighet i vår samhällsanda vågar jag påstå. Till och med vågar jag påstå att det är en slags tystnadskultur samhället ställer sig bakom och har fött fram ordet PK. Rätta värden kan stå oss upp i halsen om de pådyvlas eller hamras in när vi på samma gång tillåter exempelvis undersköterskor slita för nästan ingen lön alls just för att det är kvinnor som drabbas och som vi värderar lågt, eller rasism råder öppet i vår nuvarande regering. Lycka måste paras med ärlighet, annars slår själen bakut.
Det är avgörande för mänsklighetens framtid att vi synar oss själva, vår tid, vår livsstil, våra liv utan skam och utan filter, pålagda skratt, bekräftande sociala medier och glättigt nöjesprogram-stämning. Vi ska istället luta oss tillbaka med en kopp te, tända ljus och mysa ner oss i soffan i höstmörkret och sätta igång med självrannsakan, lössläppt och fri analys och barnslig kreativitet. Vi börjar med upprepningar!
Upprepning är ett fenomen vi sällan talar om; säkert för att det är svårt att förstå och vi saknar termer och ramar för upplevelsen. Men kanske också för att det är bara känslan som vi har som ledstjärna i dunkel skog i det fallet. I vårt industritekniska moderna samhälle tror vi mindre på oss själva, och allra minst på våra känslor, än siffror, diagram och det som är mätbart. Trots det upplever vi det vi upplever starkt. Det kan vara litet eller stort. Det kan vara allt från en suck till förtvivlan, och oönskade upprepande situationer kan få oss förtvivlade. Jan Guillou talar om upprepningarnas fenomen när han kommenterar sin roman Ondskan. Jag kan tyvärr inte citera för jag hittar det inte och det är till och med vara så att det är i en intervju för länge sedan. Trots det minns jag hans ord väldigt väl. Guillous alter ego Eric Ponti blir slagen hemma och försöker ta sig ur den mardrömmen, men hamnar i en ny situation av misshandel. Han reser ifrån våldet, flyr från det men hamnar i det igen. Det enda som är förändrat är omgivningen och aktörerna. Dramat har samma tema som innan.
I min nyutkomna debutroman ställer jag frågan om det här fenomenet: Det var som om vissa scenarier och teman gåtfullt upprepade sig medan andra aldrig skulle återkomma; hur man än försökte klamra sig fast vid dem. Vem bestämde att man aldrig skulle ses igen? Vem eller vad orsakade förföljelsen av det man ville fly? Det är Veronica som faller i tankar. Kompisen Karin har precis berättat något som egentligen är en spökhistoria men som blir något annat för Veronica. Det är tant Bitte som försöker undfly en misshandlande man men istället för att få lugn och ro när hon äntligen kommit undan återupprepas scenariot fast på ett annat sätt. Scenariot likt ett grekiskt drama; att inte kunna undfly sitt öde ger genklang hos Veronica. Hon känner igen situationen som om det vore hennes egen, trots att hon är så ung. Hon har redan erfarenheter men inte tillräckligt många för att vara säker på sin upplevelse, men fylls av en vag insikt om att avsked och förluster kommer bli hennes tema, och hon vill slippa undan det. Men hennes liv kommer mycket riktigt bestå av väldigt många avsked och uppbrott och ju mer hon klamrar sig fast det som hon är på väg att förlora desto smärtsammare blir det, precis som om livet själv har sina egna konsekvenser och lagar.
Jag säger inte att jag har svaren eller ens vill ge svaren på det här mysteriet. Det måste ju varje människa ge. Jag kan bara presentera mina egna svar inför mig själv. Veronica är inget alter ego. Hon är en blandning av mina och andras erfarenheter, en fantasiprodukt och hon genomlever detta; att inte komma ut ur labyrinten. Kampen för frigörelse börjar gå på tomgång. Irrgångarna tycks istället öka med varje beslut hon tar att komma ifrån och frigöra sig och hennes uthållighet prövas. Livet självt tvingar henne att ge upp, släppa taget och acceptera. Det är inte alls arbetssituationen som får henne "till och med ur balans", som jag läste i en av recensionerna. Det här är kill me or cure me, som nog många kan känna igen sig i.
Upprepningarna tvingar oss att släppa ut, stanna upp eller släppa taget, ge upp utan att ge upp. Hm, vad sa jag nu? Mja det är en avsevärd skillnad mellan att ge upp och släppa taget om jag ska vara noga. Man får inte ge upp hur svårt det än är men murarna man byggt upp måste falla och man behöver till slut stå där naken. Det är då vi människor blir kommunicerbara med livet och den magi som är tillgänglig kan utveckla sig. Det är inte flum, för ett är säkert; kommunicerar man med livet, så blir livet ens vän och då kan omöjligt existentiell ångest infinna sig. Vi kanske blir klokare och visare på vägen ja, vilket också är viktigt, men det är sinnesfriden vi längtar efter i en tid av miljökatastrofer, lågkonjunktur och inflation, världssvält och misär. Det är inte att förströelse i bildskärmsteve stora som väggar, likt i 451 Fahrenheit. Det är själsron och en mening med det som händer vi behöver, när vi står inför egna problem eller samhällsproblem som inte löses över en natt. Den sällsynta vilande friden. Det är dörren till en ny lycka.
