Det finns gråzoner säger en del när de tycker jag är kategorisk. Jag är inte kategorisk. Jag har valt att se saker för det de är eftersom det förr eller senare kommer en dag då allt blir något av svart eller vitt. På frågan om man använt sitt liv rätt kan svaren vara många, men perspektivet kommer förmodligen vara helt annat än det varit innan, och allt blir tydligare i ljuset av slutet.
Jag vill leva fullt ut så att jag kan vara nöjd och dö lycklig. Det som driver mig är att jag vet att tiden går fort. Det gick fort att fylla 45, det kommer gå lika fort tills jag fyller 90, om jag blir så gammal. Då vill jag ha levt livet fullt ut, utnyttjat varje sorgligt tillfälle som en läxa, stått upp för mina ideal, hittat ögonblick att njuta av, lärt av människor jag möter, lyckas med det jag tar mig för och försökt vända misslyckanden till en framgång. Jag vill inte ligga vid dödsbädden ensam, utan att ha älskat riktigt, levt länge med den jag älskar, känt känslan av att ha en riktig uppgift eller veta att barnen inte vill hälsa på mig. Jag kan inte slösa mitt liv på att ha dåliga relationer, jobb jag inte trivs med eller känna mig alltför naglad i konformiteten. Dagarna är för dyrbara för att slösas till sådant. Varje dag i livet är en gåva eller en möjlighet att göra rätt, och jag vill inte skjuta "göra rätt" framför mig. Jag vill göra det nu.
Jag fick ett dödsbesked idag. En nära anhörig har inte långt kvar. Först kom chocken, sedan minnena, ungdomsbilderna och allt människan stod för. Det här är en man som ofta tog hand om mig när jag var liten. Trots att han själv var ung så gjorde det honom inget att jag var som ett plåster. Han gillade det. Han var fjorton år spelade i ett band som hette "Black Sun" och jag kommer ihåg hur jag satt på samma högtalare varje gång de repade. Där fanns bara massa tonårskillar där i replokalen. De spelade hög musik, skämtade och hade jätteroligt, tyckte jag. På väggarna fanns bilder på Black Sabbath, Deep Purple, Led Zeppelin. De var förebilderna. Det var så killarna ville bli på sjuttiotalet; långhåriga med polisonger och utsvängda jeans. Jag hade fått ett par platåträskor och det hade räddat min dag, tillsammans med att jag fick följa med till "Black Sun"-repet, den lyckan är bara ett minne som han bidrog med. Vi människor är värdefulla för varandra för vi bidrar alltid med något.
Omkring 45 000 dagar lever vi människor. Hälften sover vi bort. En del, som honom jag känner, får inte ens så många dagar, som lite över 20 000 dagar. Han kanske bara får 15 000 dagar. Vad vi gör med så lite tid på jorden är inte oviktigt. En av de värsta känslorna vi människor kan känna är skam, näst efter skam kommer ångest och skuld. Jag vill inte känna den fasansfulla känslan av att allt är slut och allt blir svart eller vitt, och det jag känner är skuld. För det blir det först i ljuset av att det är slut, som vi ser klart. Det bara när vi tror vi har evig tid på jorden som vi känner att vi har råd att förvandla och förhandla med verklighetens faktum och sanning. Innerst inne vet vi hela tiden vad vi måste göra, ändå förhandlar vi bort tiden, stressar bort tiden och accepterar ekorrhjulet...ända tills det är dags. Det är en sliten fras att man bör leva sunt för kroppen och själens skull, och tänka på vad som verkligen är viktigt innan det är för sent. Hur sliten frasen är så är den ändå sann. Om vi slösar vår dyrbara tid är det våra egna önskningar vi trampar ihjäl. Så är det.
När livet pågår kan vi självklart inte ständigt tänka på döden, då skulle vi ju bli tokiga. Mitt syfte är inte att sätta skräck i någon. Rädslor för döden är helt förkastligt. Det jag är ute efter är att tala om att leva fullt ut, att ta alla chanser och att göra vad man kan för att nå bästa resultat i allt man gör från att brygga kaffe på morgonen till att ta de stora livsbesluten. När vi tar livsbeslut gör vi ofta det efter att funderat en stund. Vi genomgår ofta en process. Vi kan såklart inte processa alla frågor, men vi kan jobba på att vara närvarande i allt vi gör. Vårda relationer, göra sitt bästa och vara i nuet räcker ofta långt. Det får oss att öppna sinnena. Det får oss att lyssna på vad andra egentligen säger, det får oss att känna dofter starkare, uppskatta småsaker och vi ser detaljerna som kan vara avgörande för hur resultatet blir av det vi för tillfälligt tagit oss för. Ibland är detaljerna avgörande för hur bra något kommer bli, ibland är det det övergripande resultatet som är viktigt, men det som avgör om vi förstår att tolka situationer vi står inför rätt, är beroende av vår närvaro. Även svåra saker måste vi vara i med hela vår närvaro, att vara i känslan smärta och sorg är svårt, men det leder inte sällan till att vi blir medvetna om nuet, om vad vi håller på med och vad vi måste göra. Det sätter perspektiv på tillvaron och ger gråzonerna starkare konturer. Flertalet som genomgått något svårt bekräftar det när de säger att de är "mer tacksamma", "vet vad som är värt något" och så vidare. Vi får många chanser, både smärtsamma och lyckosamma, möjligheter att sätta perspektiv på tillvaron, så det gäller att utnyttja de möjligheterna innan de 20 000 dagarna är slut och allt vi har kvar är minnen.
Jag vill leva fullt ut så att jag kan vara nöjd och dö lycklig. Det som driver mig är att jag vet att tiden går fort. Det gick fort att fylla 45, det kommer gå lika fort tills jag fyller 90, om jag blir så gammal. Då vill jag ha levt livet fullt ut, utnyttjat varje sorgligt tillfälle som en läxa, stått upp för mina ideal, hittat ögonblick att njuta av, lärt av människor jag möter, lyckas med det jag tar mig för och försökt vända misslyckanden till en framgång. Jag vill inte ligga vid dödsbädden ensam, utan att ha älskat riktigt, levt länge med den jag älskar, känt känslan av att ha en riktig uppgift eller veta att barnen inte vill hälsa på mig. Jag kan inte slösa mitt liv på att ha dåliga relationer, jobb jag inte trivs med eller känna mig alltför naglad i konformiteten. Dagarna är för dyrbara för att slösas till sådant. Varje dag i livet är en gåva eller en möjlighet att göra rätt, och jag vill inte skjuta "göra rätt" framför mig. Jag vill göra det nu.
Jag fick ett dödsbesked idag. En nära anhörig har inte långt kvar. Först kom chocken, sedan minnena, ungdomsbilderna och allt människan stod för. Det här är en man som ofta tog hand om mig när jag var liten. Trots att han själv var ung så gjorde det honom inget att jag var som ett plåster. Han gillade det. Han var fjorton år spelade i ett band som hette "Black Sun" och jag kommer ihåg hur jag satt på samma högtalare varje gång de repade. Där fanns bara massa tonårskillar där i replokalen. De spelade hög musik, skämtade och hade jätteroligt, tyckte jag. På väggarna fanns bilder på Black Sabbath, Deep Purple, Led Zeppelin. De var förebilderna. Det var så killarna ville bli på sjuttiotalet; långhåriga med polisonger och utsvängda jeans. Jag hade fått ett par platåträskor och det hade räddat min dag, tillsammans med att jag fick följa med till "Black Sun"-repet, den lyckan är bara ett minne som han bidrog med. Vi människor är värdefulla för varandra för vi bidrar alltid med något.
Omkring 45 000 dagar lever vi människor. Hälften sover vi bort. En del, som honom jag känner, får inte ens så många dagar, som lite över 20 000 dagar. Han kanske bara får 15 000 dagar. Vad vi gör med så lite tid på jorden är inte oviktigt. En av de värsta känslorna vi människor kan känna är skam, näst efter skam kommer ångest och skuld. Jag vill inte känna den fasansfulla känslan av att allt är slut och allt blir svart eller vitt, och det jag känner är skuld. För det blir det först i ljuset av att det är slut, som vi ser klart. Det bara när vi tror vi har evig tid på jorden som vi känner att vi har råd att förvandla och förhandla med verklighetens faktum och sanning. Innerst inne vet vi hela tiden vad vi måste göra, ändå förhandlar vi bort tiden, stressar bort tiden och accepterar ekorrhjulet...ända tills det är dags. Det är en sliten fras att man bör leva sunt för kroppen och själens skull, och tänka på vad som verkligen är viktigt innan det är för sent. Hur sliten frasen är så är den ändå sann. Om vi slösar vår dyrbara tid är det våra egna önskningar vi trampar ihjäl. Så är det.
När livet pågår kan vi självklart inte ständigt tänka på döden, då skulle vi ju bli tokiga. Mitt syfte är inte att sätta skräck i någon. Rädslor för döden är helt förkastligt. Det jag är ute efter är att tala om att leva fullt ut, att ta alla chanser och att göra vad man kan för att nå bästa resultat i allt man gör från att brygga kaffe på morgonen till att ta de stora livsbesluten. När vi tar livsbeslut gör vi ofta det efter att funderat en stund. Vi genomgår ofta en process. Vi kan såklart inte processa alla frågor, men vi kan jobba på att vara närvarande i allt vi gör. Vårda relationer, göra sitt bästa och vara i nuet räcker ofta långt. Det får oss att öppna sinnena. Det får oss att lyssna på vad andra egentligen säger, det får oss att känna dofter starkare, uppskatta småsaker och vi ser detaljerna som kan vara avgörande för hur resultatet blir av det vi för tillfälligt tagit oss för. Ibland är detaljerna avgörande för hur bra något kommer bli, ibland är det det övergripande resultatet som är viktigt, men det som avgör om vi förstår att tolka situationer vi står inför rätt, är beroende av vår närvaro. Även svåra saker måste vi vara i med hela vår närvaro, att vara i känslan smärta och sorg är svårt, men det leder inte sällan till att vi blir medvetna om nuet, om vad vi håller på med och vad vi måste göra. Det sätter perspektiv på tillvaron och ger gråzonerna starkare konturer. Flertalet som genomgått något svårt bekräftar det när de säger att de är "mer tacksamma", "vet vad som är värt något" och så vidare. Vi får många chanser, både smärtsamma och lyckosamma, möjligheter att sätta perspektiv på tillvaron, så det gäller att utnyttja de möjligheterna innan de 20 000 dagarna är slut och allt vi har kvar är minnen.
