Idag läste jag ett inlägg i Aftonbladet av Pernilla Ericsson. Hon skriver om sexskämten och sexuella trakasserier kvinnor får stå ut med på en manligt dominerande arbetsplats. Det är verkligen inget nytt under solen och värre tycks den här typen av mobbning bli. Jag känner till få fall där män blivit antastade av kvinnor och lidit av det, men jag tror ändå att skulle män utsättas en dag för vad vi kvinnor få stå ut med så skulle det bli en förändring på bara några timmar. Att det aldrig blir en förändring på det här området, utan snarare bara värre, beror på många saker men framförallt att män aldrig behöver skämmas. Förr fick män lära sig att öppna dörren och behandla kvinnor med respekt av vett-och-etikett-skäl. Jämställdhetens baksida blev att de inte behövde det längre, och de slapp även att visa respekt av skäl som vanligt folkvett. För det finns otal exempel på hur respektlösheten och skamlösheten begränsar kvinnors vardag. Vi kvinnor lever i en allt mer växande ofrihet, skulle jag vilja säga, samtidigt som vi tror att vi lever i världens mest utvecklade jämställdhet. Det är lite av en ironi.
För det händer att några av oss kvinnor undviker Facebook ifall vi är singlar och inte kan skriva att vi "är i ett förhållande". Då uppstår nämligen ett fenomen av att både gifta och ogifta män börja peppra sina kåta inviter då. Det hjälper inte att klicka bort dem för är det inte den ena så är det den andra och det är lika bra att lägga ner "fejan". För männen har så rymligt samvete att de inte bryr sig om den äkta kvinnan de lurar eller det obehag de utsätter en känd eller okänd kvinna för. Just därför är det singel-kvinnan som får ändra beteende, inte den gifta mannen. Vi kvinnor undviker också att gå ute när det är mörkt om vi inte är fler än en kvinna med, och inte skäms män för det heller. När min dotter jobbade utomlands tänkte hon på det extra mycket att alltid gå med en annan kvinna när hon gick hem om kvällarna. Jag tänkte också på det extra mycket och förmanade henne att ALDRIG vara ensam ute om kvällar och nätter. Jag vet inte varför för det kan ju lika väl hända när man är hemma i Svedala. I vilket fall dröjde det kanske en vecka efter att hon kommit hem då jag läste om en svensk kvinna som blivit mördad och våldtagen i sin lägenhet i samma lilla stad som Malin, min dotter, bott i. Jag minns hur mina knä blev mjuka och det blev som en tjock klump i halsen, som gjorde ont. Jag vet inte om jag någonsin hade blivit normal om det hade varit Malin jag läst om. Den unga svenska kvinnan var inte ens trygg i sin egen lägenhet. Att Malin var trygg i lägenheten hon bodde i där i den sömniga lilla by-staden i Spanien hade jag inbillat mig hela tiden hon varit hemifrån.
Min oros källa var att jag visste vad som händer oss kvinnor när vi ger oss ut på äventyr och vill röra oss fritt i samhället, utanför hemmets borg. När jag och en kompis var ute och tågluffade så räckte det med att vi slog oss ner i en park för att vila benen så vips fanns det män där som var väldigt hjälpsamma. Det fanns även gubbar som var över fyrtio år äldre än oss själva som ville hjälpa oss på alla sätt. De erbjöd oss en säng och mat, bara vi kom hem till dem. Smilanden, skämten och gullandet kom som på en given signal bara satte oss ner och vilade trötta ben. Det hjälpte inte att vi artigt tackade nej, reste på oss och gick därifrån då följde en och annan efter med fler erbjudanden.
Ibland har vi kvinnor skäl för att undra om det är något genetiskt känslomässigt fel på män utan riskera att bli kallad "manshatare", "jävla surfitta", "Fitt-stim", "brudig"och andra skällsord som har med vårt kön att göra . Jag vet att kvinnor också kan vara utan samvete, kan utnyttja hämningslöst och bara ute efter att tillfredsställa egna behov, men jag tror inte heller att tågluffande män är rädda för otäcka kvinnor i parker, om ni förstår vad jag menar. Varför händer heller aldrig samma scenarion är man reser med en man? Då vänder sig inte ens gubbarna om när man klär om på stranden eller äter en glass. Då finns plötsligt respekten, är det inte mysterium så säg? Då är man inte längre ett lovligt byte. Ja, frågar ni mig om vad jag kallar den inställningen till kvinnor så svarar jag att den är neanderthalar-lik.
Om män fick stå ut med den här respektlösheten under om så bara några timmar så skulle de inte supporta varandra när sexskämten haglar, och de mobbar kvinnor med sina porr och löskukar. De skulle också veta i vilken ålder de själva är i när de dreglar efter unga tjejer ifall de visste hur pass patetiska är i betraktarens öga. För jag tror såhär, män saknar adekvat självbild och skulle de se sig själva i spegeln skulle förändringen också vara omedelbar. Men av hävd och vana så behöver de aldrig skämmas för sitt beteende, för sina våldstendenser eller för att de är mobbare. Jag tror inte att det har med biologi att göra och jag har aldrig trott det. Jag är övertygad om att det handlar om vanlig jävla fostran. Skulle vi tvinga män att skämmas, skulle det vara lika skamligt att mobba en kvinna med porr som att avslöja att man har klamydia vid kaffebordet på jobbet, så skulle ingen kvinna tillslut behöva vara rädd för män. Jag tror inte män är mer komplicerade än så. Jag tror det är direkt farligt att mystifiera deras handlingar med att det beror på hormoner eller "ack ja, det är ju pojkar". Just för att vi behandlar pojkar så utvecklar de en djupt sittande och svåråtkomlig brist på respekt, och det som gör det ännu mer komplicerat är att finns respekten så är den i så fall grundad på rädsla, inte höga värden.
Ja, jag drar alla över en kam nu och de män som känner sig trampad på en öm tå kanske ska skämmas. Det kanske är precis vad den mannen behöver. Vad vet jag? Tar man inte åt sig alls ja då äger man förhoppningsvis inte denna manliga problematik. I vilket fall är det ändå männen som äger det här problemet på en generell nivå, inte nödvändigtvis alltid på en individuell. Det är definitivt inte kvinnorna som äger det här problemet. Kvinnor kan äga andra problem, men det gör inte att vi får skylla oss själva för att vi blir respektlöst bemötta, för att vi ständigt måste vara rädda, aktsamma och på vår vakt mot de kränkningar män står till buds med.
För det händer att några av oss kvinnor undviker Facebook ifall vi är singlar och inte kan skriva att vi "är i ett förhållande". Då uppstår nämligen ett fenomen av att både gifta och ogifta män börja peppra sina kåta inviter då. Det hjälper inte att klicka bort dem för är det inte den ena så är det den andra och det är lika bra att lägga ner "fejan". För männen har så rymligt samvete att de inte bryr sig om den äkta kvinnan de lurar eller det obehag de utsätter en känd eller okänd kvinna för. Just därför är det singel-kvinnan som får ändra beteende, inte den gifta mannen. Vi kvinnor undviker också att gå ute när det är mörkt om vi inte är fler än en kvinna med, och inte skäms män för det heller. När min dotter jobbade utomlands tänkte hon på det extra mycket att alltid gå med en annan kvinna när hon gick hem om kvällarna. Jag tänkte också på det extra mycket och förmanade henne att ALDRIG vara ensam ute om kvällar och nätter. Jag vet inte varför för det kan ju lika väl hända när man är hemma i Svedala. I vilket fall dröjde det kanske en vecka efter att hon kommit hem då jag läste om en svensk kvinna som blivit mördad och våldtagen i sin lägenhet i samma lilla stad som Malin, min dotter, bott i. Jag minns hur mina knä blev mjuka och det blev som en tjock klump i halsen, som gjorde ont. Jag vet inte om jag någonsin hade blivit normal om det hade varit Malin jag läst om. Den unga svenska kvinnan var inte ens trygg i sin egen lägenhet. Att Malin var trygg i lägenheten hon bodde i där i den sömniga lilla by-staden i Spanien hade jag inbillat mig hela tiden hon varit hemifrån.
Min oros källa var att jag visste vad som händer oss kvinnor när vi ger oss ut på äventyr och vill röra oss fritt i samhället, utanför hemmets borg. När jag och en kompis var ute och tågluffade så räckte det med att vi slog oss ner i en park för att vila benen så vips fanns det män där som var väldigt hjälpsamma. Det fanns även gubbar som var över fyrtio år äldre än oss själva som ville hjälpa oss på alla sätt. De erbjöd oss en säng och mat, bara vi kom hem till dem. Smilanden, skämten och gullandet kom som på en given signal bara satte oss ner och vilade trötta ben. Det hjälpte inte att vi artigt tackade nej, reste på oss och gick därifrån då följde en och annan efter med fler erbjudanden.
Ibland har vi kvinnor skäl för att undra om det är något genetiskt känslomässigt fel på män utan riskera att bli kallad "manshatare", "jävla surfitta", "Fitt-stim", "brudig"och andra skällsord som har med vårt kön att göra . Jag vet att kvinnor också kan vara utan samvete, kan utnyttja hämningslöst och bara ute efter att tillfredsställa egna behov, men jag tror inte heller att tågluffande män är rädda för otäcka kvinnor i parker, om ni förstår vad jag menar. Varför händer heller aldrig samma scenarion är man reser med en man? Då vänder sig inte ens gubbarna om när man klär om på stranden eller äter en glass. Då finns plötsligt respekten, är det inte mysterium så säg? Då är man inte längre ett lovligt byte. Ja, frågar ni mig om vad jag kallar den inställningen till kvinnor så svarar jag att den är neanderthalar-lik.
Om män fick stå ut med den här respektlösheten under om så bara några timmar så skulle de inte supporta varandra när sexskämten haglar, och de mobbar kvinnor med sina porr och löskukar. De skulle också veta i vilken ålder de själva är i när de dreglar efter unga tjejer ifall de visste hur pass patetiska är i betraktarens öga. För jag tror såhär, män saknar adekvat självbild och skulle de se sig själva i spegeln skulle förändringen också vara omedelbar. Men av hävd och vana så behöver de aldrig skämmas för sitt beteende, för sina våldstendenser eller för att de är mobbare. Jag tror inte att det har med biologi att göra och jag har aldrig trott det. Jag är övertygad om att det handlar om vanlig jävla fostran. Skulle vi tvinga män att skämmas, skulle det vara lika skamligt att mobba en kvinna med porr som att avslöja att man har klamydia vid kaffebordet på jobbet, så skulle ingen kvinna tillslut behöva vara rädd för män. Jag tror inte män är mer komplicerade än så. Jag tror det är direkt farligt att mystifiera deras handlingar med att det beror på hormoner eller "ack ja, det är ju pojkar". Just för att vi behandlar pojkar så utvecklar de en djupt sittande och svåråtkomlig brist på respekt, och det som gör det ännu mer komplicerat är att finns respekten så är den i så fall grundad på rädsla, inte höga värden.
Ja, jag drar alla över en kam nu och de män som känner sig trampad på en öm tå kanske ska skämmas. Det kanske är precis vad den mannen behöver. Vad vet jag? Tar man inte åt sig alls ja då äger man förhoppningsvis inte denna manliga problematik. I vilket fall är det ändå männen som äger det här problemet på en generell nivå, inte nödvändigtvis alltid på en individuell. Det är definitivt inte kvinnorna som äger det här problemet. Kvinnor kan äga andra problem, men det gör inte att vi får skylla oss själva för att vi blir respektlöst bemötta, för att vi ständigt måste vara rädda, aktsamma och på vår vakt mot de kränkningar män står till buds med.
