Ibland funderar jag på det här med närhet och vad det betyder för oss människor. Det är ju ett minst lika stort behov för oss som att äta och dricka, större än till och med människans behov av sex och makt. Idag eller igår läste jag en krönika om hur vi sällan diskuterar kvinnors sex- och närhetsbehov. Exempelvis diskuterar vi hur ensamma handikappade män måste ha tillfredsställelse men aldrig om hur kvinnor i samma situation lider, och hur vi ska avhjälpa det. Jag kan inget annat än hålla med. Fast jag vill bara tillägga att diskussion har för stort fokus på sex och för den som är beredd att misstolka mig som pryd så kan jag säga att jag inte är det i något hänseende alls. Jag anser bara att människan inte har så stort behov av sex så som närhet. Så kan man också fråga sig om män och kvinnor har samma behov av sex och närhet? Ser behoven likadana ut? Nej, jag tror inte det. Exempelvis kanske kvinnor inte lider så mycket som män för att de har andra strategier och tänker annorlunda.
När vi njuter intensivt av en annan människa så blir plötsligt inte den sexuella tillfredställelsen det viktigaste. Sex blir oväntat underordnat. Alla möjliga skador och sjukdomar har hindrat människor i alla tider att ha sex på ett traditionellt sätt men vi har klarat oss ändå när kärleken finns där. Jag är ganska övertygad om att det beror på att vi får ett förändrat perspektiv när känslan av total uppfyllelse infinner sig då man är med den man älskar. Ja, faktiskt så behöver inte ens personen finnas i vår närhet. Det räcker med att vi vet att han eller hon finns så känner vi hos lugna och tillfreds. Kärlek när den är på riktigt har den effekten på oss. Den inger lugn och förnöjsamhet. Jag vet att kärlek kan se olika ut; passion är exempelvis inte detsamma som kärlek efter trettio års äktenskap. Förälskelse är annat än fördjupad insikt om att älska en annan människa och man kan känna sig nervös och osäker när man är kär och så vidare. Jag vet också att kärlek nästan aldrig är renodlad utan det finns ofta olika stänk av osäkerhet, tvivel, beroende och makt. Men renodlad kärlek utan tillsatser av allt vi häller i kärlekscocktailen existerar som ett eget väsen med ett eget liv och fyller oss så pass att alla våra skriande behov stillar. Med andra ord, är vi inte nöjda så är vi inte i sällskap med kärleken. Så är det. Det som avgör vad vi får är inte vad vi begär utan vad vi nöjer oss med och när vi är i skriande behov kan vi nöja oss med väldigt lite, och vad det gäller just det så tror jag att män och kvinnor är ganska lika.
Men för övrigt tror att vi faktiskt jämför päron och äpplen när vi jämför mäns och kvinnors behov av närhet och sex. Jag tror inte att kvinnor skiljer på kärlek och sex mer än vad män gör. Jag tror inte kvinnor har större behov av närhet och mindre behov av sex än män. Jag tror dock att kvinnor har en annan föreställningsförmåga än män och är mer inställda på relationen som sådan, dock inte nödvändigtvis kärleken. Män är mer konkreta och förstår inte lika lätt abstrakta saker som relationer förrän de själva upplever det. Jag tror de flesta någon gång har studerat inifrån eller utifrån det fenomenet att även mycket känslomässigt utvecklade män förstår mer av relationer först när de blir drabbade av kärleken. Självklart funkar ibland även kvinnor på samma sätt, inte minst jag själv, men jag tror bara att det är än mer tydligt hos män eftersom kvinnor är mer inställda på att bygga relationer. Vi är vana vid det sedan vi är små och det är svårt att veta om det är biologi eller kultur, strunt samma. Jag vill inte cementera en könsroll när jag säger såhär jag vill istället lyfta det till något positivt för jag tycker det är en mycket god egenskap och kunskap kvinnor har.
Jag tror att det är viktigt att försöka förstå hur män respektive kvinnor tänker eftersom det också säger något om attityderna i samhället. Attityderna i samhället är fortfarande byggda på mäns attityder. Det är utifrån ett manligt perspektiv vi ser saker och ting. Därför diskuterar vi inte hur kan få ensamma människor mindre ensamma och mer uppfyllda med hjälp av relationer, och hjälp med hur vi skapar relationer, utan bara hur vi ska bli tillfredsställda sexuellt. Det är ju inte bara handikappade människor som känner svår och outhärdlig tomhet. Det gör alla, i alla fall någon period i livet. Alla människor lider av någon typ av rädsla för att bli ensam. Vi anpassar oss till ganska mycket ibland bara för att slippa tomheten och faktiskt behöver alla människor byta perspektiv och lära sig mer om sig själva och hur man slipper ensamheten. Gör vi det så kommer förr eller senare ett bra sexliv på köpet. För det finns faktiskt inga hinder i världen för att hitta den bästa och mest tillfredsställande relation vi i i grund och botten önskar. (De som tycker jag är naiv hänvisar jag till en annan blogg, för jag har tröttnat på att försvara mig i den frågan.) Och jag tror definitivt att relations-vägen är sundare att gå även om den är mycket längre och svårare än att hitta ett ligg. För vem vill utsätta eller utsättas för situationen att bli tillfredsställd av en hemsamarit, av någon som är där bara för att det är deras jobb, som den danska modellen föreslår? Det är väl ingen som vill så varför ska vi alls överhuvudtaget fundera i en sådan bana? Varför i hela friden ska någon tvingas nöja sig med så lite? För mig är det en kränkning mot annan människa redan i tankestadiet.
