Varför personlig utveckling? Det är en fråga som återkommer och som det finns olika svar på varje gång man ställer den. Svaren beror på var, när och hur man ställer frågan, men kanske mest på vem man frågar. Män svarar oftare än kvinnor att personlig utveckling är sällan något de tänker på och har därför inget svar på varför man ska hålla på med det. Kvinnor tycker motsatt till män att det är en viktig del i livet och de vet varför de sysslar med det. Det är roligt men det stärker självförtroendet. Av erfarenhet vet vi att kvinnor har sämre självförtroende än män, fast bättre självkänsla. Det kan vara förklaringen till att de har styrkan att ihärdigt fortsätta med något som är starkt ifrågasatt som en prioriterad del i livet för att det ger dem kraft att växa.
Vi har i princip allt att vinna på personlig utveckling eftersom det finns inre lösningar på cirka nittio procent av våra problem. Vi skapar större delen av våra problem själva men ändå är det ju rent allmänt så att vi sällan tänker på det och personlig utveckling i det vardagliga livet. När allting flyter har vi ingen anledning att tänka på det, och när vi stöter på patrull och problem så har vi fullt upp med att försöka lösa problemen eller ta oss över hindren. Ibland är också problemen så kraftiga att vi går ner i en slags chock ett tag. Att få besked om sjukdom och arbetslöshet ser vi inte som en utmaning för vår personlig utveckling precis utan snarare som något som inte borde ha drabbat oss. Det är mänskligt. Inte ens när chocken har lagt sig så tänker vi på personlig utveckling för faktiskt så är ofta förnekelse det första stadiet vi hamnar i när en eller flera motgångar byggts upp omkring oss. Vi börjar inte sällan med att låtsas som problemen inte finns. En del stannar i det stadiet. Exempelvis kan man familjen förneka att pappa dricker.
Näst efter förnekelsen kommer skuldbeläggande-stadierna. Antingen skyller man på situationen, någon annan, samhället eller vad det nu kan vara. I fas tre, eller då det inte går att skylla någon annan, skuldbelägger man ofta sig själv. Vissa människor är mer benägna än andra att förklara det som händer genom att ge sig själva skulden och de blir inte sällan depressiva av det. Jag vill bara poängtera att bära skuld är inte detsamma som att ta ansvar för det som händer. Det tycker jag är två olika saker.
Fjärde fasen är förhandlingsfasen. Man försöker på något vis få bort problemet genom att förhandla."Snälla öde låt mig vinna pengar! Om jag vinner tillbaka pengarna jag förlorat på spel kommer jag aldrig spela igen!" eller "Om jag får kontakt med mina barn kommer jag aldrig dricka igen." Om man verkligen medvetandegjort att det inte är hållbart att varken skuldbelägga samhället eller förtäras av självanklagelser är man nära sista steget För när insikten, som handlar om att det inte går att förhandla utvecklas, landar kommer slutligen acceptansen. Det är såhär, varken mer eller mindre och då först kommer lättnaden, och inte minst insikten om hur mycket man lärt på vägen. Acceptansen är alltid målet i det hänseendet att få frid med sig själv.
Om alla hade ett helt problemfritt liv skulle vi aldrig lära någonting. Så är det. Vi lär bäst genom umbäranden och smärta. Vi kan lära mycket genom kärlek, väldigt mycket, men vi måste ha kontrasten till kärlek för att förstå på riktigt. Men det är inte lätt. När jag beskriver processen såhär låter det så enkelt och självklart, men det är det sällan. Alla steg är smärtsamma och att födas på nytt är mer än så. Det är mycket smärtsamt. Det är jobbigt och svårt att se sig själv och förvirrande att inte förstå sitt eget irrationella beteende. Men man ska komma ihåg att det alltid finns förklaringar och de förklaringarna är alltid högst unika och personliga, även om de kan betraktas som generella. Låt mig ta ett exempel.
Osäkerhet lider alla människor av. Det kan alla känna igen sig i. Vi är mer eller mindre säkra beroende på situation och ålder. Vi blir till exempel alltmer säkra ju äldre vi blir eftersom vi får erfarenhet och rutin på olika saker. När jag var sexton och skulle ringa till Försäkringskassan skrev jag upp allt jag skulle säga men snubblade ändå på orden för att jag blev nervös. Idag är ju sådant självklart och inte något jag ens tänker på, mer än att jag blir irriterad när telefonkön är för lång. Hur säkra vi är kan också bero på situation. Exempelvis kan kärleken göra oss blyga och försagda. Alla år vi har bakom oss betyder plötsligt ingenting när vi står inför en annan människa och hemskt gärna vill bli älskade.Överhuvudtaget kan osäkerhet och vilja att smälta in göra att vi glömmer bort oss själva i iver att anpassa oss och bli omtyckta. En del har mer behov än andra att vara till lags. Vissa har till och med en förmåga att glömma sina behov för att göra andra nöjda och konflikträdsla kan gå så långt att människor bränner ut sig eller offrar det de helst önskar hellre än sätter ner foten.
Att vakna upp och inse att jag kommer förlora det jag älskar mest om jag inte börjar rita mina gränser, göra mig själv tydlig, kan vara mycket smärtsamt och svårt. Konflikträdsla skaver som skoskav men jag är mycket tryggare ifall jag tummar på mig själv, för det är jag van vid. Allt vi är vana vid, även dåligt, är tryggt. Det kan också bli obehagliga konsekvenser ifall jag förändras. Människor som är vana att styra mig kommer att slå bakut, och jag kanske kommer behöva rida på en våg av osäkerhet och total otrygghet om jag hanterar situationen annorlunda än jag gjort tidigare. Det är hemskt och rädsla är smärtsam. Risken är även stor att jag kommer förlora gamla vänner som är vana att jag är på ett visst sätt, och det värsta av allt är att jag kanske inte kommer känna igen mig själv. Men man ska komma ihåg att det bara är för en tid. En kort tid. Det är lika bra att anta den utmaningen annars kommer jag fortsätta skapa problem åt mig själv med att anta en roll som inte är sann.
När vi utvecklas gör vi en resa och den resan handlar i hundra fall av hundra om att resa inåt till sanningen för att kunna klargöra vem man i grund och botten är. Det är som att vi människor har mörka rum inombords. Man kan till exempel ha undrat över varför man reagerar irrationellt eller varför man får vissa känslor i vissa typiska situationer. När man gör en inre resa tänder man ljuset i de inre rummen och får en förklaring. Den förklaringen är alltid rätt, det kan vi vara säkra på ifall vi är osäkra på allt annat, och grundar sig i något som hänt oss som vi glömt för länge sedan. Så hittar vi så småningom det ena rummet efter det andra och allt verkar ha sin förklaring, faktiskt. Det gör mig också oväntat trygg på ett annat sätt än jag varit tidigare. För allt jag hittar känner jag igen.
När vi på så sätt formas på nytt efter våra erfarenheter brukar det kännas som att vi får tillbaka en kär gammal vän. För det är ju nämligen aldrig så att vi får ett nytt "jag" när vi utvecklas. Vi blir nygamla på det viset att vi erövrar det vi en gång förlorat av oss själva och ser det i ett nytt ljus. Det är välbekant och självklart som en ingången sko, men värd mer än alla diamanter i världen. Den här införlivningen av oss själva gör oss hela och när vi är hela ser vi oftast vårt liv i rätt perspektiv.
Det finns inget rätt och inget fel kanske du tänker. Allting är relativt. Nej, det är det inte skulle jag vilja säga. Att ha båda fötterna på jorden, se verkligheten som den är, acceptera och låta andra vara som de är, är ett rätt perspektiv för att alla mår bäst då. Att ha det perspektivet generar nämligen inga besvikelser och det hjälper oss att sluta måla fan på väggen. För ni vet hur förälskelsens rus kan göra att vi mår toppen men också kan kasta ner oss i asfalten med obehagliga uppvaknande. Inga argument biter på oss när vi är i ett rus för vi tror att vi ser saker positivt då. Precis på samma sätt tror vi att vi är förnuftiga när vi ser mycket negativt när vi är i en destruktiv sinnesstämning. Det är inte alldeles enkelt att hålla sig på banan med båda fötterna på jorden. Det kräver alltid en viss självexamination för att rensa bort lika delar förnekelse, skygglappar som orimliga förhoppningar. Allt det som vi använder som livräddningskuddar för att överleva mentalt i den krassa verklighet vi är i. Ingen går fri från de kuddarna och de är bra att ha ibland, men ska helst bara användas ytterst korta perioder av livet.
Att se nyktert och vara särdeles tillfreds med tillvaron är en konst. En svår konst men det är dit alla vill. Så även de som säger att personlig utveckling är onödigt larv kommer att utvecklas mot det målet, och förr eller senare upptäcka vikten av att ha ett fungerande perspektiv på tillvaron och sig själv. För det är först då vi blir en fungerande länk i ett universum som kräver det av oss, och faktiskt tror jag var och en kräver det av sig själv. Vi vill alla utvecklas. När det väl kommer till kritan är vi nämligen alltid lockade att göra en inre resa av en så enkel anledning som att få möjlighet att slippa sakna. För i saknad och längtan finns alltid risk för tomhetens obehagliga anlete. Tomhet är förledande och kan få oss ut på farliga vägar. Tomhet leder till att vi äter för mycket, dricker för mycket, shoppar för mycket och så vidare och på så vis skapar problem för oss själva, och då är vi tillbaka där jag började, dvs med att säga att det är problemen som vi själva skapat som får igång oss att utvecklas. Utveckling är en fascinerande föreställning av själsligt ekosystem eller själslig återvinning.
