Vad får dig i panik? Jag avskyr äckliga djur, men vad är äckliga djur? Alla tycker inte att ödlor är äckliga men jag tycker det. Det räcker med en bild på en ödla så får jag symtom på panik. Något jag också avskyr är småkryp, alla djur som okontrollerat kan invandera mig är något jag är extremt rädd för. Det har hänt både en och två gånger i mitt liv att de också gjort det, invaderat mig alltså, och jag hatar känslan lika mycket varje gång. Min familj drabbades av svåra angrepp av huvudlöss ett par gånger och det har satt sina spår. Du kanske tycker jag är löjlig och jag överdriver min skräck. Ja, jag kan hålla med. Ibland känner jag mig löjlig. För det är ju inte en obotlig och livshotande sjukdom jag utsatts för eller en invadering av mitt hem. Jag behöver inte fly alla mina tillhörigheter och jag behöver inte leva med ångesten över att någon har stulit min hemvist. Jag behöver bara gå till Apoteket och köpa lusmedel så är förhoppningsvis problemet löst. Det är sant. Det är överdrivet att få panik över huvudlöss.
Men faktiskt så är det heller inte riktigt rättvist att alltid jämföra med något värre, och det är också ibland meningslöst. Det ger inte alltid perspektiv eftersom rädslor är så här ologiska och inkonsekventa. Jag tror mer på att försöka förstå hur vi människor fungerar även om det är svårt. Det är möjligt att det kanske inte går att förstå de människor som inte vågar gå ut i rädsla för att inte stängt av spisen. Ännu svårare är det kanske att försöka förstå hur något så vardagligt kan skapa svårigheter att leva ett normalt liv, men jag vill göra ett försök.
Alla har någon gång känt obehag för att tala inför publik exemplevis. Bara vetskapen om att man ska göra det kan framkalla ångest hos vem som helst. Annars helt coola personligheter skolkar så snart redovisningen i skolan kommer, den som innefattar att tala inför publik. "Jag gör det bara inte." har jag som lärare hört mångt fler gånger än: "Ja, va kul jag ska prata inför klassen." Att vara rädd är vanligt och ha ångest för helt ofarliga saker är vanligare än att ha ångest för verkliga hot. För fler kvinnor kan tänka sig gå genom en mörk park mitt i natten än att tala inför publik. Rädslor är, som sagt, inte logiska och det hjälper inte att säga till någon som ska prata inför en stor publik att "Tänk på att det inte är livshotande." För det är ett hot mot självkänslan om man gör bort sig och det ska man leva med en lång tid. Bara tanken på att göra bort sig inför trettio personer ger dödsångest. Endast andras blickar kan faktiskt också ge dödsångest och det måste man ta på allvar. Ångesten i sig är inte rimlig på något sätt men den finns där ändå. Det jag vill komma till är inte vad som konkret händer oss utan vad vi känner, och framförallt vad vi tänker. För ju mer vi tänker på att stå där framme och göra bort oss, desto räddare blir vi för det. Det är som om tankar har sådan kraft så de kan skapa självuppfyllande profetior för ju nervösare vi blir desto mer ökar risken att göra bort sig. Tankar styr.
När man får panik slutar man ofta tänka. Nej, förresten man tänker men man tänker mer på det värsta scenariot än det bästa. Tankarna virvlar upp känslor som elvisp bearbetar grädde och det känns som vi redan befinner oss i det värsta scenariot. Det får oss ofta i flyktstämning och vi vill bara rusa från allt och det hot som finns. Det gör att vi tar fel beslut som leder till att vi också kanske får ytterligare ett problem på halsen. Vi vet egentligen det här ändå är det svårt att behålla lugnet när paniken drabbar oss. Vi vet också att de flesta som räddat andra i en farlig situation är de som behåller förnuftet och lugnet. Det är ju inte så att de inte är rädda. De låter bara inte elvispen gå igång. De känner ofta mer än de tänker så att säga. Därför går inte tankarna i spinn. Kopplingen mellan tanke och känsla är en slags synaps som inte är sönderbränd hos den typen av människor, och jag kan bara beundra dem. De ser också ofta situationen som den faktiskt är och är i nuet. De befinner sig inte i det värsta scenariot. Det värsta scenariot kan ju vara mitt i en katastrof men vissa som är överlevare vägrar att dras med i tanken att de kommer dö trots att de står öga mot öga med döden. "Use the force Luke!" är inte muskelkraft ObiWan syftar på utan tankekraften och detta film-motiv det är inte ett ogenomtänkt "hitta-på" från George Lucas sida utan en gammal sanning han använder. Tankekraften är mäktig. Exempelvis så tänkte de överlevande i Estonia-katastrofen samma sak, det vill säga att de vägrade se sig själva som döda. Även om dödsångesten självklart fanns där så lät de inte påverkas av tanken på döden. Det låter som jag är en elitist som hyllar starka och självkontrollerande typer. Så är inte fallet. Jag är bara övertygad om att det är jätteviktigt vad vi tänker eftersom vi i mångt och mycket skapar det vi tänker. Ibland är vi maktlösa inför något fruktansvärt faktum och vår enda chans till sinnesfrid är att acceptera faktumet. Det vet jag. Fast innan vi accepterar måste vi pröva allt som står i vår makt och det är bland annat att värdera det vi tänker för då agerar vi helt annorlunda, vilket i sin tur skapar mindre problem för oss och vi kommer lättare fram till det mål vi har. Men som sagt är det lättare sagt än gjort. Det räcker bara att visa fram en bild på en ödla för mig så är visdomen svår att efterleva. All personlig utveckling går ut på självkännedom och självkontroll det är en utmaning som verkligen är värd namnet.
Men faktiskt så är det heller inte riktigt rättvist att alltid jämföra med något värre, och det är också ibland meningslöst. Det ger inte alltid perspektiv eftersom rädslor är så här ologiska och inkonsekventa. Jag tror mer på att försöka förstå hur vi människor fungerar även om det är svårt. Det är möjligt att det kanske inte går att förstå de människor som inte vågar gå ut i rädsla för att inte stängt av spisen. Ännu svårare är det kanske att försöka förstå hur något så vardagligt kan skapa svårigheter att leva ett normalt liv, men jag vill göra ett försök.
Alla har någon gång känt obehag för att tala inför publik exemplevis. Bara vetskapen om att man ska göra det kan framkalla ångest hos vem som helst. Annars helt coola personligheter skolkar så snart redovisningen i skolan kommer, den som innefattar att tala inför publik. "Jag gör det bara inte." har jag som lärare hört mångt fler gånger än: "Ja, va kul jag ska prata inför klassen." Att vara rädd är vanligt och ha ångest för helt ofarliga saker är vanligare än att ha ångest för verkliga hot. För fler kvinnor kan tänka sig gå genom en mörk park mitt i natten än att tala inför publik. Rädslor är, som sagt, inte logiska och det hjälper inte att säga till någon som ska prata inför en stor publik att "Tänk på att det inte är livshotande." För det är ett hot mot självkänslan om man gör bort sig och det ska man leva med en lång tid. Bara tanken på att göra bort sig inför trettio personer ger dödsångest. Endast andras blickar kan faktiskt också ge dödsångest och det måste man ta på allvar. Ångesten i sig är inte rimlig på något sätt men den finns där ändå. Det jag vill komma till är inte vad som konkret händer oss utan vad vi känner, och framförallt vad vi tänker. För ju mer vi tänker på att stå där framme och göra bort oss, desto räddare blir vi för det. Det är som om tankar har sådan kraft så de kan skapa självuppfyllande profetior för ju nervösare vi blir desto mer ökar risken att göra bort sig. Tankar styr.
När man får panik slutar man ofta tänka. Nej, förresten man tänker men man tänker mer på det värsta scenariot än det bästa. Tankarna virvlar upp känslor som elvisp bearbetar grädde och det känns som vi redan befinner oss i det värsta scenariot. Det får oss ofta i flyktstämning och vi vill bara rusa från allt och det hot som finns. Det gör att vi tar fel beslut som leder till att vi också kanske får ytterligare ett problem på halsen. Vi vet egentligen det här ändå är det svårt att behålla lugnet när paniken drabbar oss. Vi vet också att de flesta som räddat andra i en farlig situation är de som behåller förnuftet och lugnet. Det är ju inte så att de inte är rädda. De låter bara inte elvispen gå igång. De känner ofta mer än de tänker så att säga. Därför går inte tankarna i spinn. Kopplingen mellan tanke och känsla är en slags synaps som inte är sönderbränd hos den typen av människor, och jag kan bara beundra dem. De ser också ofta situationen som den faktiskt är och är i nuet. De befinner sig inte i det värsta scenariot. Det värsta scenariot kan ju vara mitt i en katastrof men vissa som är överlevare vägrar att dras med i tanken att de kommer dö trots att de står öga mot öga med döden. "Use the force Luke!" är inte muskelkraft ObiWan syftar på utan tankekraften och detta film-motiv det är inte ett ogenomtänkt "hitta-på" från George Lucas sida utan en gammal sanning han använder. Tankekraften är mäktig. Exempelvis så tänkte de överlevande i Estonia-katastrofen samma sak, det vill säga att de vägrade se sig själva som döda. Även om dödsångesten självklart fanns där så lät de inte påverkas av tanken på döden. Det låter som jag är en elitist som hyllar starka och självkontrollerande typer. Så är inte fallet. Jag är bara övertygad om att det är jätteviktigt vad vi tänker eftersom vi i mångt och mycket skapar det vi tänker. Ibland är vi maktlösa inför något fruktansvärt faktum och vår enda chans till sinnesfrid är att acceptera faktumet. Det vet jag. Fast innan vi accepterar måste vi pröva allt som står i vår makt och det är bland annat att värdera det vi tänker för då agerar vi helt annorlunda, vilket i sin tur skapar mindre problem för oss och vi kommer lättare fram till det mål vi har. Men som sagt är det lättare sagt än gjort. Det räcker bara att visa fram en bild på en ödla för mig så är visdomen svår att efterleva. All personlig utveckling går ut på självkännedom och självkontroll det är en utmaning som verkligen är värd namnet.
