Livsberättelser är något av det mest fascinerande jag vet. Ni som läser min blogg vet det. Igår fick jag återigen höra en berättelse som fångade mig sådär så att tiden står stilla. Efteråt känner jag mig varje gång allt rikare. Jag går inte in på detaljerna här såklart men jag kan säga att det handlade om detta vi alla upplever ibland. Då någon vi litat på visar sig ha bluffat så pass mycket att han eller hon satt hela vår tillvaro på spel. Vem som helst kan när som helst råka ut för detta och det kan göra att själva grunden vi står på briserar. När man väl rest sig och går därifrån ligger önskningar och drömmar i spillror och man har bara en möjlighet att fortsätta gå och försöka tro på en ny framtid. När detta händer är det självklart svårt att se en mening men i varje upplevelse ligger en dold lärdom bara vi tillåter oss att öppna ögonen för den. När vi väl gör det brukar den vara ganska enkel, självklar och uppenbar och då slås vi av en aha-upplevelse. Svaret, om det är rätt, är aldrig allmängiltigt utan personligt, som att någon lyst upp ett inre mörkt rum inom oss och gett oss svar på en fråga vi medvetet eller omedvetet haft länge.
Livet är fullt av önskningar och det är en av våra stora drivkrafter. De steg vi tar är ofta en början på en resa att uppfylla önskningar och då vill vi ju såklart inte ha dessa raserade. Det är jobbigt och komplicerat att söka meningen, livet ska helst gå på räls. Men livet i sig är ju sällan okomplicerat och att tolka livet är svårt. Besvikelser eller livschocker är exempelvis inte alltid en signal att ge upp och välja en annan väg. Ibland är besvikelser på människor eller livsförhållanden bara hinder på vägen, och då kan det vara knepigt att tolka livet. Det var ju exempelvis svårt för Steve Jobs att veta om det var lönt att fortsätta när alla köpte Microsoft men något drev honom även när han låg ensam hemma och grät. Önskningars karaktär kan också växla och komplicera livet mer än förenkla det. En mängd saker vi vill och önskar går aldrig i uppfyllelse medan andra saker faktiskt går i uppfyllelse och hälften av de sakerna visar sig då och då inte ge oss det vi trodde. En del av oss har också en förmåga att undvika saker som vi faktiskt vill ha för att vi är rädda för dem eller tror att vi inte är värda dem. Ur ett visst perspektiv kan det tyckas som om livet försöker ge oss hela tiden men vi stretar emot som små barn som inte vet vad som är bäst för oss själva och ibland komplicerar det mer än nödvändigt. Som en följd av det är det en märklig paradox att hinder och besvikelser är nödvändiga för att lära oss att förenkla livet. Med andra ord är det som verkar jobbigt och komplicerat det vi måste göra för att livet inte ska bli jobbigt och komplicerat. Upprepade besvikelser är inte minst ett tecken på det, upprepade besvikelser producerar livsfrågor vilket också, förutom önskningar, kan vara en enorm drivkraft.
Men vi har sällan någon hjälp mer än självhjälp vad det gäller att söka den personliga meningen. Vi har ett enormt utbud av "personlig utveckling" och massa böcker och terapeuter men det är som att leta efter en nål i en höstack och ibland är det väl flummigt kan man tycker. Vidare har vi heller inte så mycket stöd av psykologer. Människor kan gå i åratal i terapi utan att någon alls reagerar på varför det inte hjälper, varför människor till exempel inte kan göra sig av med skam och skuld över saker som hänt dem. Varför terapi inte fungerar kan ju såklart bero på patienten lika mycket som psykologen och ofta är det väl fifty fifty när dödläge uppstår och boven är osynlig. Boven skulle jag vilja säga är vår kultur, hur man tänker i en kultur är ju osynligt. Vi jobbar till exempel inte särskilt mycket på att söka meningen i vårt samhälle. Den rådande inställningen är att det "onda" som händer oss är av "nödvändigt ont" och psykologer säger tyvärr att vi bara måste acceptera att svåra saker händer oss. Bara för att "det är så". Det är bra med acceptans men det irriterar mig att man gör sökandet till något fult. Om man bara hade en liten promilles aning om hur värdefulla misslyckanden, sorg och trauman kan vara för oss människor, vilken enorm ädelsten det kan vara i ryggsäcken så skulle vi tänka om och det skulle förbättra livet för oss människor och öka förståelsen för oss själva. Men för att nå dit på riktigt räcker inte att bara acceptera eller gå på yoga. Vi måste forska för att nå svaret.
Svaret, jag pratar om, som får alla friska och befriade från trauman är i hundra fall av hundra svaret på den personliga meningen med det som händer. "Varför händer det här mig?". Vi kan ta det som händer oss väldigt personligt tyvärr fast det inte är det, men samtidigt så hoppas vi lyckligtvis på att det också finns ett unikt svar just för mig, och det gör ju alltid det om vi kan tillåta oss själva att söka det. Alla frågor som dyker och just frågan om varför det som händer just mig kan vara en drivkraft, som sagt. Det behövs i vårt materialistiska samhälle där vi inbillar oss att det inte finns någon mening, att vi bara dör. Absolut ingen, absolut ingen som varit med om svåra saker och kommit igenom dem med livet och hälsan i behåll påstår något sådant dumt. Uteslutande alla säger att de lärt sig något och ser en större mening med det som hänt. Uteslutande alla säger exempelvis att de lärt sig att vara mer tacksamma för det lilla, de är ödmjukare och de har släppt kontrollen för de insett att det bara är en illusion att kontrollera tillvaron. De har insett att maktmissbruk är att skada sig själv och andra och de har blivit bättre på att hantera sig själva istället för att kontrollera andra. De är också mer medvetna om att inte skada djur och natur. De flesta har med andra blivit mer medvetna om att och hur man värderar livet och allt levande. De kan också skilja på vad som är viktigt och vad som är oviktigt i livet. Så det där att det inte finns en mening är gallimatias. Livet är synonymt med det pedagogiska begreppet "learning by doing" och ni som är pedagoger och läser det här vet hur lång tid det tar men också hur säker man är när man väl kan det man lärt sig. Ingenting är längre en tro och ytlig kunskap, det man lärt sig har blivit ett med en själv och en vetskap.
Såklart är det inte ett måste att råka ut för trauman för att uppskatta livet och hitta en personlig mening. Vi lär hela tiden varje dag. Hela planeten Tellus andas "learning by doing" varje sekund och det fina i kråksången är ju att man när som helst kan fundera över sin egen personliga mening fast nästan ingen gör det om man inte blivit tvingad av livets besvikelser att ta reda på vad ens egna unika upplevelser har lett till. Jag skulle därför idag vilja slå ett slag för att påminna om och höja medvetandenivån i just den här frågan. Alla som läser det här skulle jag vilja att ni plockar tre saker som fått er ner på knä i livet och fundera på vad det absolut unika svaret just för dig kan vara. Varför hände det just mig och inte grannen? Jag är helt säker på att samtliga kommer att veta varför i två fall och i ett tredje är det luddigare. Det tredje kan vara kärnan och upprinnelsen till att en mängd andra händelser skett och hittar men svaret på den kärnfrågan löser man hela den personliga livsgåtan. Det är lika sant som det är sagt men också lättare att säga än att göra.
Livet är fullt av önskningar och det är en av våra stora drivkrafter. De steg vi tar är ofta en början på en resa att uppfylla önskningar och då vill vi ju såklart inte ha dessa raserade. Det är jobbigt och komplicerat att söka meningen, livet ska helst gå på räls. Men livet i sig är ju sällan okomplicerat och att tolka livet är svårt. Besvikelser eller livschocker är exempelvis inte alltid en signal att ge upp och välja en annan väg. Ibland är besvikelser på människor eller livsförhållanden bara hinder på vägen, och då kan det vara knepigt att tolka livet. Det var ju exempelvis svårt för Steve Jobs att veta om det var lönt att fortsätta när alla köpte Microsoft men något drev honom även när han låg ensam hemma och grät. Önskningars karaktär kan också växla och komplicera livet mer än förenkla det. En mängd saker vi vill och önskar går aldrig i uppfyllelse medan andra saker faktiskt går i uppfyllelse och hälften av de sakerna visar sig då och då inte ge oss det vi trodde. En del av oss har också en förmåga att undvika saker som vi faktiskt vill ha för att vi är rädda för dem eller tror att vi inte är värda dem. Ur ett visst perspektiv kan det tyckas som om livet försöker ge oss hela tiden men vi stretar emot som små barn som inte vet vad som är bäst för oss själva och ibland komplicerar det mer än nödvändigt. Som en följd av det är det en märklig paradox att hinder och besvikelser är nödvändiga för att lära oss att förenkla livet. Med andra ord är det som verkar jobbigt och komplicerat det vi måste göra för att livet inte ska bli jobbigt och komplicerat. Upprepade besvikelser är inte minst ett tecken på det, upprepade besvikelser producerar livsfrågor vilket också, förutom önskningar, kan vara en enorm drivkraft.
Men vi har sällan någon hjälp mer än självhjälp vad det gäller att söka den personliga meningen. Vi har ett enormt utbud av "personlig utveckling" och massa böcker och terapeuter men det är som att leta efter en nål i en höstack och ibland är det väl flummigt kan man tycker. Vidare har vi heller inte så mycket stöd av psykologer. Människor kan gå i åratal i terapi utan att någon alls reagerar på varför det inte hjälper, varför människor till exempel inte kan göra sig av med skam och skuld över saker som hänt dem. Varför terapi inte fungerar kan ju såklart bero på patienten lika mycket som psykologen och ofta är det väl fifty fifty när dödläge uppstår och boven är osynlig. Boven skulle jag vilja säga är vår kultur, hur man tänker i en kultur är ju osynligt. Vi jobbar till exempel inte särskilt mycket på att söka meningen i vårt samhälle. Den rådande inställningen är att det "onda" som händer oss är av "nödvändigt ont" och psykologer säger tyvärr att vi bara måste acceptera att svåra saker händer oss. Bara för att "det är så". Det är bra med acceptans men det irriterar mig att man gör sökandet till något fult. Om man bara hade en liten promilles aning om hur värdefulla misslyckanden, sorg och trauman kan vara för oss människor, vilken enorm ädelsten det kan vara i ryggsäcken så skulle vi tänka om och det skulle förbättra livet för oss människor och öka förståelsen för oss själva. Men för att nå dit på riktigt räcker inte att bara acceptera eller gå på yoga. Vi måste forska för att nå svaret.
Svaret, jag pratar om, som får alla friska och befriade från trauman är i hundra fall av hundra svaret på den personliga meningen med det som händer. "Varför händer det här mig?". Vi kan ta det som händer oss väldigt personligt tyvärr fast det inte är det, men samtidigt så hoppas vi lyckligtvis på att det också finns ett unikt svar just för mig, och det gör ju alltid det om vi kan tillåta oss själva att söka det. Alla frågor som dyker och just frågan om varför det som händer just mig kan vara en drivkraft, som sagt. Det behövs i vårt materialistiska samhälle där vi inbillar oss att det inte finns någon mening, att vi bara dör. Absolut ingen, absolut ingen som varit med om svåra saker och kommit igenom dem med livet och hälsan i behåll påstår något sådant dumt. Uteslutande alla säger att de lärt sig något och ser en större mening med det som hänt. Uteslutande alla säger exempelvis att de lärt sig att vara mer tacksamma för det lilla, de är ödmjukare och de har släppt kontrollen för de insett att det bara är en illusion att kontrollera tillvaron. De har insett att maktmissbruk är att skada sig själv och andra och de har blivit bättre på att hantera sig själva istället för att kontrollera andra. De är också mer medvetna om att inte skada djur och natur. De flesta har med andra blivit mer medvetna om att och hur man värderar livet och allt levande. De kan också skilja på vad som är viktigt och vad som är oviktigt i livet. Så det där att det inte finns en mening är gallimatias. Livet är synonymt med det pedagogiska begreppet "learning by doing" och ni som är pedagoger och läser det här vet hur lång tid det tar men också hur säker man är när man väl kan det man lärt sig. Ingenting är längre en tro och ytlig kunskap, det man lärt sig har blivit ett med en själv och en vetskap.
Såklart är det inte ett måste att råka ut för trauman för att uppskatta livet och hitta en personlig mening. Vi lär hela tiden varje dag. Hela planeten Tellus andas "learning by doing" varje sekund och det fina i kråksången är ju att man när som helst kan fundera över sin egen personliga mening fast nästan ingen gör det om man inte blivit tvingad av livets besvikelser att ta reda på vad ens egna unika upplevelser har lett till. Jag skulle därför idag vilja slå ett slag för att påminna om och höja medvetandenivån i just den här frågan. Alla som läser det här skulle jag vilja att ni plockar tre saker som fått er ner på knä i livet och fundera på vad det absolut unika svaret just för dig kan vara. Varför hände det just mig och inte grannen? Jag är helt säker på att samtliga kommer att veta varför i två fall och i ett tredje är det luddigare. Det tredje kan vara kärnan och upprinnelsen till att en mängd andra händelser skett och hittar men svaret på den kärnfrågan löser man hela den personliga livsgåtan. Det är lika sant som det är sagt men också lättare att säga än att göra.
