Ni känner till det där fenomenet när man hör ett ord för första gången så hör man det därefter igen och igen flera gånger från olika håll under kort tid? Samma sak är det med livsfrågor ibland. Jag har under veckan på olika sätt stött på det där ordet moral och hamnat i debatter om vad som är rätt och fel. En del tycker inte det alls är farligt att exempelvis plocka smågodis ur godislådorna på Konsum medan andra tycker det är både äckligt och faktiskt stöld. Samma person som plockar godis utan att betala kan samtidigt tycka det är fel att inte ta av sig skorna i hallen när man kommer på besök.
Vi har alla mer eller mindre vår egen moralkodex. En eller två eller flera gånger i livet har vi också gjort både det som är fel, omoraliskt eller rent av förbjudet. Det har också hänt oss alla att vi försvarat oss i den stunden även om vi vet att vi gjort fel. För vem har inte struntat i att ringa upp någon dejt, parkerat fel eller inte lämnat tillbaka exempelvis en lånad tröja? Vi skvallrar och säger elaka saker både om de som inte gjort oss något och de som gjort oss något och det händer då och då att vi är sarkastiska bakom ryggen på de som har makt över oss eller de vi bara inte kan tåla. Hela tiden gör vi saker som är fel och som vi vet är fel. Varken du eller jag går fria från det men det är mest ett konstaterande jag vill göra. Min egentliga anledning att skriva idag är försöka förstå de med dubbelmoral. För där vill jag faktiskt göra skillnad på vi och "dom". Jag tror nämligen inte att dessa människor är lika många som vi som försöker hålla oss till en moralkodex, alltså vi som ofta ställer samma krav på oss själva som andra. Det har nämligen visat sig i undersökningar att de flesta som råkar ut för brott till exempel tar skulden på sig själva, de som är delaktiga i ett gräl frågar sig själva vad deras del har varit, de som är beskyllda för saker de inte gjort frågar sig förr eller senare om de kanske gjort det i alla fall fast de inte minns det. Jag kan räkna upp många flera situationer där vi är självkritiska. Ibland väl mycket. Jag märker denna tendens även i mitt jobb. Som lärare möter man ca hundra nya människor bara under ett år och har man jobbat i över femton år i yrket som jag har så har man mött minst 1 500 nya människor och de flesta äger självkritik annars skulle ingen verksamhet fungera. Jag och du som läser tror jag ofta har funderat över varför man ofta tänker: "Jag förstod inte det där eller det där, men det är säkert mig det är fel på.". Jag kan med säkerhet säga det för den riktigt inbitne egoisten tycker att min blogg är löjlig, tråkig eller rent av obegriplig och skulle aldrig läsa den.
Därför kan jag tala fritt om de jag tycker är ett problem i vår vardag. Den klick egoister jag vill tala om ställer till ganska mycket problem, mycket sårade känslor och mycket förvirring eftersom de ofta har dubbelmoral och saknar självkritik. De har ofta en uppsättning moraliska regler för hur man ska bete sig men det är inte alltid de lever upp till det själva och de kan borsta bort varje ansvar för sitt eget beteende som damm på rocken. Psykologerna brukar säga att man rationaliserar då, man hittar ett bra försvar till varför man gjort si eller så. Ibland, om det är riktigt illa, så förnekar man så hårt de handlingar man gör att man liksom lever två liv. För att ta ett extremt exempel: Hagamannen levde ett normalt familjeliv och hämtade sina barn på dagis om dagarna, var omtyckt på jobbet men begick våldsamma våldtäkter om nätterna. I liten skala har vi de som kan säga vilka elaka saker som helst, mobba på jobbet eller kränka sin fru eller dotter med tillmälen men samtidigt tycka det är tecken på dålig karaktär att gilla godis eller röka. Det är i och för sig inte alltid det är enstaka människor som fungerar så här. Vi kan fungera såhär i grupp också. Jag vill inte låta fördomsfull men min erfarenhet är att bland annat det frireligiösa livet ofta har starka moraliska uppfattningar om hur man ska leva som kvinna exempelvis, men kan tillåta mannen ha andra mer lösa moraliska livsprinciper. I sådan miljö där man gör sig till språkrör för Bibeln som vägledare och som Jesus som förlåtande vill man inte sällan döma med ena handen och förlåta med den andra, och det är väl en av anledningarna till att jag aldrig velat vara en del av ett sådant sammanhang även om gemenskapen kan vara kärleksfull. Det har gjort mig illa berörd att man kan döma ut människor så hårt och samtidigt tala för försoning. Det är en ekvation jag inte fått ihop.
Hur som helst så med dömande om hur man ska leva och med vaga eller oklara gränser för vad som är rätt och fel att göra mot andra, det vill säga om man har svag integritet, så sprider vi ett gift i vår närhet. Så är det och jag tror att få saker som att sakna integritet är skadligt för samhället vi lever i. För miljöboven är lika farlig som inbrottstjuven. Vidare är vår dagliga mentala hälsa i fara när vi utsätts för människors svek, maktmissbruk eller osanningar. Vi får svårt med tilliten, gamla människor vågar inte gå ut, det kan ta år att repa sig från otrohet och sviken vänskap. Det här tänker vi sällan på och för det mesta så tas de tinte på så stort allvar faktiskt. Detta med svek menar jag. Det har nästan ingen status alls idag att vara ärlig, det är nästan på gränsen till att vara dum och löjlig. Vi ska tåla saker. Vi ska tåla att man sviker respekten för kvinnor till exempel. Vi ska exempelvis tåla att bli kallade för fittstim och invandrare ska tåla att vi sviker de mänskliga rättigheterna genom att ta in SD i riksdagen. Invandrare ska tåla att SD kommer till makten med sitt öppna förakt mot dem och de som utsätts får skylla sig själva om de inte kan försvara sig och det har till och med blivit modernt att vara lite av en rebell som VÅGAR säga "sanningen" om invandrarhat. Det skrämmer mig att bristande förståelse och integritet är tecken på att veta hur man ska leva "klokt". Det är så oklokt som något kan bli att vi tänjer gränser för vad vi får göra mot varandra.
Förr så hade kyrkan en slags moralisk makt över oss och vi var hjärntvättade med Luthers ord om hederlighet. Nu finns inte det längre och vi famlar för att hitta nya moraliska gränser. Varför det inte råder total laglöshet där egot får härja fritt beror såklart på att vi har lagar för vad vi inte får göra men en stor del av det vi kan göra illa vår nästa med är inte lagstadgat och varför vi fortfarande kan leva ganska befriat från att bli illa behandlade beror på att flertalet av oss har en inre moralkodex och ett samvete. De som tänjer på gränserna är inte vi utan "dom" andra, om jag får uttrycka mig så och varför de lyckas göra det svårare för oss, varför SD har kommit till makten, varför människor tar livet av sig när de blir fråntagna A-kassa, varför självmorden ökar bland ungdomar beror på tänjda gränser. Självmord bland ungdomar beror till stor del på mobbning och att man känner att man inte har en framtid, men allra mest på mental och själslig smärta.
Mental och själslig smärta är konsekvensen av ett integritetslöst samhälle där vi tillåter allt mer usla och låga handlingar som vi rationaliserar till något slags tecken på att vara klok som klara sig. Man är helt enkelt den som äter istället för att vara den som äts. Man är ingen looser. Men tyvärr så är den vinsten inget annat än en illusion. Ett samhälle som tillåter de ociviliserade att äta andra för sin egen överlevnad är dömt att dö av den enkla anledningen att det är som att äta sig själv. Vi är alltid i alla lägen beroende av varandra för egen överlevnad och vi måste ha det i minnet när vi lever våra liv. Vi skulle inte ha någonting om vi inte hade varandra. Att döma och peka finger är att döma sig själv för tre fingrar pekar alltid tillbaka på en själv då. För man håller ju inte på sin integritet för andras skull utan för sin egen och för att vi inte kan förutspå vad vår värsta fiende eller den vi föraktat värst kan vara till hjälp med i framtiden. Därför är det i grund och botten aldrig meningsfullt att diskutera vad som är rätt och fel utan det mest meningsfulla tycker jag nog är att diskutera varför man inte ska döma alls överhuvudtaget.
Vi har alla mer eller mindre vår egen moralkodex. En eller två eller flera gånger i livet har vi också gjort både det som är fel, omoraliskt eller rent av förbjudet. Det har också hänt oss alla att vi försvarat oss i den stunden även om vi vet att vi gjort fel. För vem har inte struntat i att ringa upp någon dejt, parkerat fel eller inte lämnat tillbaka exempelvis en lånad tröja? Vi skvallrar och säger elaka saker både om de som inte gjort oss något och de som gjort oss något och det händer då och då att vi är sarkastiska bakom ryggen på de som har makt över oss eller de vi bara inte kan tåla. Hela tiden gör vi saker som är fel och som vi vet är fel. Varken du eller jag går fria från det men det är mest ett konstaterande jag vill göra. Min egentliga anledning att skriva idag är försöka förstå de med dubbelmoral. För där vill jag faktiskt göra skillnad på vi och "dom". Jag tror nämligen inte att dessa människor är lika många som vi som försöker hålla oss till en moralkodex, alltså vi som ofta ställer samma krav på oss själva som andra. Det har nämligen visat sig i undersökningar att de flesta som råkar ut för brott till exempel tar skulden på sig själva, de som är delaktiga i ett gräl frågar sig själva vad deras del har varit, de som är beskyllda för saker de inte gjort frågar sig förr eller senare om de kanske gjort det i alla fall fast de inte minns det. Jag kan räkna upp många flera situationer där vi är självkritiska. Ibland väl mycket. Jag märker denna tendens även i mitt jobb. Som lärare möter man ca hundra nya människor bara under ett år och har man jobbat i över femton år i yrket som jag har så har man mött minst 1 500 nya människor och de flesta äger självkritik annars skulle ingen verksamhet fungera. Jag och du som läser tror jag ofta har funderat över varför man ofta tänker: "Jag förstod inte det där eller det där, men det är säkert mig det är fel på.". Jag kan med säkerhet säga det för den riktigt inbitne egoisten tycker att min blogg är löjlig, tråkig eller rent av obegriplig och skulle aldrig läsa den.
Därför kan jag tala fritt om de jag tycker är ett problem i vår vardag. Den klick egoister jag vill tala om ställer till ganska mycket problem, mycket sårade känslor och mycket förvirring eftersom de ofta har dubbelmoral och saknar självkritik. De har ofta en uppsättning moraliska regler för hur man ska bete sig men det är inte alltid de lever upp till det själva och de kan borsta bort varje ansvar för sitt eget beteende som damm på rocken. Psykologerna brukar säga att man rationaliserar då, man hittar ett bra försvar till varför man gjort si eller så. Ibland, om det är riktigt illa, så förnekar man så hårt de handlingar man gör att man liksom lever två liv. För att ta ett extremt exempel: Hagamannen levde ett normalt familjeliv och hämtade sina barn på dagis om dagarna, var omtyckt på jobbet men begick våldsamma våldtäkter om nätterna. I liten skala har vi de som kan säga vilka elaka saker som helst, mobba på jobbet eller kränka sin fru eller dotter med tillmälen men samtidigt tycka det är tecken på dålig karaktär att gilla godis eller röka. Det är i och för sig inte alltid det är enstaka människor som fungerar så här. Vi kan fungera såhär i grupp också. Jag vill inte låta fördomsfull men min erfarenhet är att bland annat det frireligiösa livet ofta har starka moraliska uppfattningar om hur man ska leva som kvinna exempelvis, men kan tillåta mannen ha andra mer lösa moraliska livsprinciper. I sådan miljö där man gör sig till språkrör för Bibeln som vägledare och som Jesus som förlåtande vill man inte sällan döma med ena handen och förlåta med den andra, och det är väl en av anledningarna till att jag aldrig velat vara en del av ett sådant sammanhang även om gemenskapen kan vara kärleksfull. Det har gjort mig illa berörd att man kan döma ut människor så hårt och samtidigt tala för försoning. Det är en ekvation jag inte fått ihop.
Hur som helst så med dömande om hur man ska leva och med vaga eller oklara gränser för vad som är rätt och fel att göra mot andra, det vill säga om man har svag integritet, så sprider vi ett gift i vår närhet. Så är det och jag tror att få saker som att sakna integritet är skadligt för samhället vi lever i. För miljöboven är lika farlig som inbrottstjuven. Vidare är vår dagliga mentala hälsa i fara när vi utsätts för människors svek, maktmissbruk eller osanningar. Vi får svårt med tilliten, gamla människor vågar inte gå ut, det kan ta år att repa sig från otrohet och sviken vänskap. Det här tänker vi sällan på och för det mesta så tas de tinte på så stort allvar faktiskt. Detta med svek menar jag. Det har nästan ingen status alls idag att vara ärlig, det är nästan på gränsen till att vara dum och löjlig. Vi ska tåla saker. Vi ska tåla att man sviker respekten för kvinnor till exempel. Vi ska exempelvis tåla att bli kallade för fittstim och invandrare ska tåla att vi sviker de mänskliga rättigheterna genom att ta in SD i riksdagen. Invandrare ska tåla att SD kommer till makten med sitt öppna förakt mot dem och de som utsätts får skylla sig själva om de inte kan försvara sig och det har till och med blivit modernt att vara lite av en rebell som VÅGAR säga "sanningen" om invandrarhat. Det skrämmer mig att bristande förståelse och integritet är tecken på att veta hur man ska leva "klokt". Det är så oklokt som något kan bli att vi tänjer gränser för vad vi får göra mot varandra.
Förr så hade kyrkan en slags moralisk makt över oss och vi var hjärntvättade med Luthers ord om hederlighet. Nu finns inte det längre och vi famlar för att hitta nya moraliska gränser. Varför det inte råder total laglöshet där egot får härja fritt beror såklart på att vi har lagar för vad vi inte får göra men en stor del av det vi kan göra illa vår nästa med är inte lagstadgat och varför vi fortfarande kan leva ganska befriat från att bli illa behandlade beror på att flertalet av oss har en inre moralkodex och ett samvete. De som tänjer på gränserna är inte vi utan "dom" andra, om jag får uttrycka mig så och varför de lyckas göra det svårare för oss, varför SD har kommit till makten, varför människor tar livet av sig när de blir fråntagna A-kassa, varför självmorden ökar bland ungdomar beror på tänjda gränser. Självmord bland ungdomar beror till stor del på mobbning och att man känner att man inte har en framtid, men allra mest på mental och själslig smärta.
Mental och själslig smärta är konsekvensen av ett integritetslöst samhälle där vi tillåter allt mer usla och låga handlingar som vi rationaliserar till något slags tecken på att vara klok som klara sig. Man är helt enkelt den som äter istället för att vara den som äts. Man är ingen looser. Men tyvärr så är den vinsten inget annat än en illusion. Ett samhälle som tillåter de ociviliserade att äta andra för sin egen överlevnad är dömt att dö av den enkla anledningen att det är som att äta sig själv. Vi är alltid i alla lägen beroende av varandra för egen överlevnad och vi måste ha det i minnet när vi lever våra liv. Vi skulle inte ha någonting om vi inte hade varandra. Att döma och peka finger är att döma sig själv för tre fingrar pekar alltid tillbaka på en själv då. För man håller ju inte på sin integritet för andras skull utan för sin egen och för att vi inte kan förutspå vad vår värsta fiende eller den vi föraktat värst kan vara till hjälp med i framtiden. Därför är det i grund och botten aldrig meningsfullt att diskutera vad som är rätt och fel utan det mest meningsfulla tycker jag nog är att diskutera varför man inte ska döma alls överhuvudtaget.
