Jag har fått en korrekturläsare till min blogg som jag önskat länge. En korrekturläsare som påpekat mina brister i språket och ja, jag lovar att bättra mig. Det är mycket slarv ibland och jag försöker se självkritiskt på det jag skriver men det händer att jag inte gör det.
För att fortsätta på gårdagens tema, då jag pratade om detta fega fenomen att skriva kränkande kommentarer anonymt på bloggar och andra forum till kändisar man inte har med att göra, tänkte jag prata om självkritik idag. Det är ju ibland lättare "att se smolket i grannens öga än bjälken i sitt eget" som det står i Bibeln. Vi människor kan lätt se vad andra gör för fel men har svårt att se sitt eget beteende. Bristerna är osynliga för oss i allmänhet och i synnerhet för omogna människor. Hat man sprider är sällan ondska skulle jag vilja påstå, och då helst hat man sprider anonymt på nätet. Sådant är omognad och ju mer omogen man är desto större oförmåga att se sig själv i spegeln.Det kan varje psykolog bekräfta. Det skulle inte oroa mig ifall det var en och annan galning som sprider hat, men så är inte fallet. Det är, som jag sa igår, det är människor som du och jag. Det är vanliga människor som lever vanliga liv men som aldrig blivit vuxna. De vet att det är svårt att stoppa dessa trakasserier och de vet att ingen kan polisanmäla dem för deras tilltag och de tycker att "tåla" är det man ska göra. De egna behoven går före andras väl och ve och de vill ha ur sig sitt hat så de inte sprängs av det. Det är vandrande hatbomber de bär på och blir de kritiserade eller känner sig träffade så exploderar bomben. Symtomen liknar narcissism, alltså en personlighetsstörning och många psykologer och sociologer betraktar vår tid som narcissistisk för att symtomen är så utbredd. Människotypen måste exempelvis vidare ha medhåll och smek och bekräftelse för att hållas på humör. De saknar också slutligen också något väsentligt. De saknar orden för vad det de känner. När man saknar ord för det man känner är det svårare än svårt att se sig själv i spegeln. Det finns de som känt det som att förintas när man ser sitt rätta jag och då är det lättare att vända allt utåt; kritisera andra och helst människor man inte känner och inte har någon relation till. Då är det lättare att bete sig illa och mer acceptabelt i det sammanhang man lever i.
Det här jag säger är allmänkunskap och något som är på tapeten då och då, men det vi kanske inte pratar om lika mycket är att det här har blivit en livsstil. Jag skulle inte säga något om det här omogna sättet var en del i en utvecklingsfas men det är ju inte det. Det har ju blivit en livsstil, som sagt. Bekräftelsebehovet har ökat lavinartat de senaste decennierna. Bara för tjugo år sedan behövde ingen bekräftelse varje dag på facebook eller sms. Det gick att leva ändå. Nu ingår det i vardagsrutinerna att se efter om någon svarat på just "mitt" inlägg, kommenterat något "jag" har sagt, tummat "mig". Vi kollar mobilen för att se om vi är eftersökta och helst ska almanackan vara fulltecknad för att vi ska känna att vi existerar. Bekräftelsen har blivit som en drog. Inte minst att få medhåll och bekräftelse på det man skämtar om kan bli en drog. Helst när man inte har vettiga motargument och inte tänkt igenom sina ståndpunkt och varför man gör saker, säger saker och tycker saker.
Om hundra år tror jag att forskare inte kommer kalla vår tid för IT-eran utan för bekräftelse-eran. Unga människor kommer att få läsa om oss som de som nästan inte tänkte på annat än jagets bekräftelse. Ord som "mig", "mitt" och "jag" är de mest använda. Minst använda är "vi", "oss" och "vårt" i betydelsen kollektivet och samhällsgemenskapen. I den här oförmågan att se sig själv på ett sunt självkritiskt sätt och finns svaret till varför vi har allt från miljöförstöring till brottslighet. Alla problem är en förlängning av det egna egot och kampen för den egna överlevnaden på bekostnad av andra. Så länge vi inte ser oss som ett kollektiv och respekterar varandra; hög som låg, ful som snygg och rik som fattig kommer vi dras med olika typer av samhällsproblem som är våra problem. Alltså inte samhällets problem utan våra problem. Allting börjar kort sagt med det egna jaget och förmågan att se sig själv i spegeln. För ni vet väl att en fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden. När man häver ur sig skräp och inte kan vara man nog att stå för vad man säger så orsakar man förr eller senare ett problem med andra ord, och då menar jag inte ett problem för någon man bestämt sig för att hata utan problem för egen del. Om man visste dimensionen på de problemen skulle man tänka sig för både en och två gånger och städa framför egen dörr innan man klagar eller bestämmer sig för att trakassera andra.
För att fortsätta på gårdagens tema, då jag pratade om detta fega fenomen att skriva kränkande kommentarer anonymt på bloggar och andra forum till kändisar man inte har med att göra, tänkte jag prata om självkritik idag. Det är ju ibland lättare "att se smolket i grannens öga än bjälken i sitt eget" som det står i Bibeln. Vi människor kan lätt se vad andra gör för fel men har svårt att se sitt eget beteende. Bristerna är osynliga för oss i allmänhet och i synnerhet för omogna människor. Hat man sprider är sällan ondska skulle jag vilja påstå, och då helst hat man sprider anonymt på nätet. Sådant är omognad och ju mer omogen man är desto större oförmåga att se sig själv i spegeln.Det kan varje psykolog bekräfta. Det skulle inte oroa mig ifall det var en och annan galning som sprider hat, men så är inte fallet. Det är, som jag sa igår, det är människor som du och jag. Det är vanliga människor som lever vanliga liv men som aldrig blivit vuxna. De vet att det är svårt att stoppa dessa trakasserier och de vet att ingen kan polisanmäla dem för deras tilltag och de tycker att "tåla" är det man ska göra. De egna behoven går före andras väl och ve och de vill ha ur sig sitt hat så de inte sprängs av det. Det är vandrande hatbomber de bär på och blir de kritiserade eller känner sig träffade så exploderar bomben. Symtomen liknar narcissism, alltså en personlighetsstörning och många psykologer och sociologer betraktar vår tid som narcissistisk för att symtomen är så utbredd. Människotypen måste exempelvis vidare ha medhåll och smek och bekräftelse för att hållas på humör. De saknar också slutligen också något väsentligt. De saknar orden för vad det de känner. När man saknar ord för det man känner är det svårare än svårt att se sig själv i spegeln. Det finns de som känt det som att förintas när man ser sitt rätta jag och då är det lättare att vända allt utåt; kritisera andra och helst människor man inte känner och inte har någon relation till. Då är det lättare att bete sig illa och mer acceptabelt i det sammanhang man lever i.
Det här jag säger är allmänkunskap och något som är på tapeten då och då, men det vi kanske inte pratar om lika mycket är att det här har blivit en livsstil. Jag skulle inte säga något om det här omogna sättet var en del i en utvecklingsfas men det är ju inte det. Det har ju blivit en livsstil, som sagt. Bekräftelsebehovet har ökat lavinartat de senaste decennierna. Bara för tjugo år sedan behövde ingen bekräftelse varje dag på facebook eller sms. Det gick att leva ändå. Nu ingår det i vardagsrutinerna att se efter om någon svarat på just "mitt" inlägg, kommenterat något "jag" har sagt, tummat "mig". Vi kollar mobilen för att se om vi är eftersökta och helst ska almanackan vara fulltecknad för att vi ska känna att vi existerar. Bekräftelsen har blivit som en drog. Inte minst att få medhåll och bekräftelse på det man skämtar om kan bli en drog. Helst när man inte har vettiga motargument och inte tänkt igenom sina ståndpunkt och varför man gör saker, säger saker och tycker saker.
Om hundra år tror jag att forskare inte kommer kalla vår tid för IT-eran utan för bekräftelse-eran. Unga människor kommer att få läsa om oss som de som nästan inte tänkte på annat än jagets bekräftelse. Ord som "mig", "mitt" och "jag" är de mest använda. Minst använda är "vi", "oss" och "vårt" i betydelsen kollektivet och samhällsgemenskapen. I den här oförmågan att se sig själv på ett sunt självkritiskt sätt och finns svaret till varför vi har allt från miljöförstöring till brottslighet. Alla problem är en förlängning av det egna egot och kampen för den egna överlevnaden på bekostnad av andra. Så länge vi inte ser oss som ett kollektiv och respekterar varandra; hög som låg, ful som snygg och rik som fattig kommer vi dras med olika typer av samhällsproblem som är våra problem. Alltså inte samhällets problem utan våra problem. Allting börjar kort sagt med det egna jaget och förmågan att se sig själv i spegeln. För ni vet väl att en fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden. När man häver ur sig skräp och inte kan vara man nog att stå för vad man säger så orsakar man förr eller senare ett problem med andra ord, och då menar jag inte ett problem för någon man bestämt sig för att hata utan problem för egen del. Om man visste dimensionen på de problemen skulle man tänka sig för både en och två gånger och städa framför egen dörr innan man klagar eller bestämmer sig för att trakassera andra.
