Något man ständigt blir påmind om är kärlek. Det är ett alltid pågående samtalsämne och en ständig upplevelse. Om jag så skulle bestämma mig för att bo på en öde ö, självförsörjande och som en eremit skulle jag inte undgå kärlek. Jag skulle förmodligen känna kärlek i bröstet vid soluppgången, se fåglar som häckar och bli öm i hjärtat av igelkotten som tar hand om sina ungar. Kärlek är inte som hat. Hat kan vi stänga ute om vi vill utan att lida. Det kan vi inte med kärlek. Stänger vi ute kärlek drabbar oss alltid någon typ av lidande.
Det finns inget heller som vi har så mycket frågor och åsikter om som kärlek. I grund och botten är kärlek ingen subjektiv upplevelse som vi bestämmer över. Den är ett eget väsen som existerar utanför oss och innanför oss. Vi kan såklart uppleva den olika med olika människor, se på den olika men vi kan aldrig kontrollera den eftersom den har ett eget liv. Vi kan exempelvis inte tvinga kärleken att vara besvarad eller bestämma när eller på vilket sätt den ska komma in i vårt liv. Ibland går helt oväntat människor rakt in i våra hjärtan och bestämmer sig för att bo där, och bästa resultat blir om vi bara accepterar situationen. Ja menar vi kan ju inte bestämma hur den andra ska vara, klä sig eller vilka åsikter han eller hon ska ha. Vi kan inte ens bestämma om den som går rakt in i hjärtat vill vara i vår närhet. Nej, det vet jag kanske du tänker. Men vet vi verkligen det. Accepterar vi? Näe skulle jag vilja säga. Vi ställer ganska ofta helt omöjliga krav på de vi säger att vi älskar.
För kärleken rör upp massa andra behov vi har, behov som strider med oss i andra namn än kärlek. När vi får behov av någon är de behoven sällan villkorslösa. Vi vill ha en trygg tillvaro vad det gäller ekonomi, hälsa och kärlek. Vi vill inte bli sårade, vi vill inte bli sjuka och vi vill inte bli fattiga. Det här är behov som är ganska så mycket starkare än behovet av att villkorslös kärlek. Det vet de som läst om Maslows trappa. Han har rätt, Maslow. Vi behöver ha våra behov tillfredsställda men vi kan också bli så trygga att vi blir rädda för allt, livrädda för att förlora det vi har. Jämfört med nittio procent av jordens befolkning lever inte vi i väst i
största misären. Vi skulle ha råd att höja kraven på intima relationer, ändå
gör vi det inte. Istället sänker vi kraven från tonåren och framåt i tron att vi blir klokare, när det är precis tvärtom.
Vår inbillade brist på kärlek grumlar omdömet och vi tror att det är visdom när vi nöjer oss med någon som inte uppfyller oss tillräckligt, som inte uppfyller de förväntningar och önskningar vi en gång hade på kärleken.
Vi skulle aldrig besöka en restaurang med delikatesser och beställa in falukorv. Ingen gör det. Fast när det gäller kärlek anser vi det är visdom. "Men snälla Cicci, vilka krav du har, tror du verkligen att du kan få någon med så höga krav." är något jag får höra ganska ofta. "Ja" säger jag här och nu och hänvisar till det här falukorvs-inlägget i framtiden. För såhär är det för mig!
Om vi betraktar planeten och oss ovanifrån och ser oss människor som flyktingar på den här jorden, avskurna från en total trygghet, så är det enkelt. Vi går omkring medvetet eller omedvetet rädda för ensamhet, sjukdom och förlust och gör vad vi kan för att rädda oss ur den här situationen. Men ofta lever vi vardag och glömska och förträngning, och när vi sitter på en restaurang i värmen och vet att vi har råd att äta det allra bästa, som ger oss mest njutning, har vi plötsligt inget "brist-tänk". Då beställer vi inte in falukorv i tron på att det är bäst att ta det säkra före det osäkra, ifall vi skulle bli utan. Vi kan vänta en stund så kocken får laga till det vi vill ha i menyn. Det betyder inte att falukorv är att förakta. Det är bara det att vi skulle aldrig gått till den restaurangen om vi velat ha falukorv och varit sugna på det. Vi går hit för att vi vill tillfredsställa vårt behov av smak och önskan om njutning till fullo av andra smaker än falukorvens.
Men när vi är missnöjda över något viktigt i en kärleksrelation så har vi faktiskt gått till den här fina restaurangen, beställt in falukorv och sitter och klagar över det. Vi har varit rädda för att bli ensamma, tyckt det varit jobbigt och tagit det säkra före det osäkra. Det är inte falukorvens fel och inte partnerns fel. Problemet ligger inte där utan hos oss själva. Vi får helt enkelt skylla oss själva att vi valt den här personen. Jaa jaaaa, det finns alltid positiva saker även i relationen med falukorven, men sluta klaga, acceptera att det är falukorv då. Lägg inte massa missnöje över detta val i andras knä.
Det sker en mängd saker när vi väljer och vi väljer ganska ofta helt omöjliga relationer som är dömda ifrån början. Jag ser det om och om igen. Vi kan försöka om och om igen med samma person, trots att vi har blivit jättesårade. Vi kan byta typ och ta en som är helt motsatt den förra, men som i grund och botten är samma person, han eller hon visar bara olika sidor av samma mynt. Vi beter oss som en ko som går emot ett elstängsel gång på gång. Vi beter oss inte så galet, ja som vi inte hade alla hästar hemma, för att vi är dumma. Andra saker driver oss och grumlar det som är enkelt: kärlek. Om vi spolar ner alla behov vi har av social, ekonomisk, praktisk, fysisk, själslig och mental trygghet blir det plötsligt glasklart. Då skulle vi aldrig satsa på samma läsk och falukorv om och om igen i den restaurang där vi suktar efter äkta champange och hummer. Vi skulle inte alls tycka det vore konstigt eller kalla det för höga krav när champagnen smeker strupen och hummern smälter i munnen.
