Jag får ofta kommentaren att jag skriver mycket och jag är ganska stolt över att jag gör det. För jag tror inte man avhandlar något ämne på några rader. Jag tror inte på dagens melodi att allt ska gå snabbt och lätt. Det finns vissa saker som kräver något av oss, och namnet för det är ansträngning. Vi behöver anstränga oss ibland för att saker och ting ska bli rätt och sant.
Jag vet att det inte är så viktigt idag att det man säger och gör ska vara sant. Det är nästan så man får dumtämpeln på sig ifall man vill att det ska vara det. En del ser det till och med som personlig utveckling att lära sig socialt mygel. Det gör inte jag. Jag vill att saker och ting ska mötas med rättvisa och ärlighet. Jag har sett för mycket av vad det blir när man inte håller på det och vill inte vara efterklok. Då är det mer lockande att ta den svåra vägen.
Allt som är svårare än att den lättaste utvägen kräver mer av oss än det vi är vana vid. Bara en sådan sak som att se sin värsta brist i vitögat är en ansträngning eftersom det har så mycket med krossad självbild att göra, och att krossa självbilden kan ibland upplevas som skämmigt, ja till och med som om man förintas. Jag är till exempel otroligt naiv och insikten om det har krossat min självbild några gånger. Det kan ju tyckas som en ganska oförarglig brist. Fast för mig är det inte det. Jag tycker det är pinsamt och jobbigt att erkänna det både en och två gånger. Den där diskrepansen mellan det vi vill se och det som verkligen är kan vara en avgrund ibland.
Nästa steg är också svårt, svårt att veta hur man ska vara när man förändras och ser nya saker hos sig själv. Vem är jag nu? Hur ska jag tackla det? Det finns stunder då man inte vet vem man är, likt en tonåring, trots att man fyllt mogen för länge sedan. Så faller bitarna på plats igen och man känner sig helare än någonsin innan det är dags för nästa insikt som slår undan benen, så håller det på. Ja, det är komplicerat men givande att intressera sig för utveckling. Det är också en jäkla ansträngning att bli en bättre människa, men alltid värt besväret.
Det är ingen perfektion man eftersträvar utan bara en slags träning för att göra det lättare för sig och bli ett bättre oljat kugghjul i universums maskineri.För det är vid första ögonkastet kanske så att det smidigaste är att strunta i spegeln och bara tillfredsställa sina egoistiska behov, men tillslut sitter man där i sista regnskogen och fryser, alldeles ensam och ångrar att man inte var solidarisk och ansträngde sig mer. För ställer man inte upp för sig själv, andra och det som är rätt och sant kanske man kommer undan och slipper massa jobbiga situationer och ansträngande navelskådning, men andra gör kanske inte det. Vem ska man då uppleva världen med? Vilken värld förresten? Den kanske, som sagt, har försvunnit och kvar är en lite ö åt mig och mina böcker. Det vore trist och jag skulle förbanna att sitta där och vara efterklok. Vem vet, det kanske vore det värsta? Vid närmare eftertanke kanske jag inte ens är så ädel så jag tänker på mig själv och andra när jag utvecklas, utan det kanske är så enkelt att jag bara avskyr att vara efterklok.
