Det är många ämnen som intresserar mig men vissa skriver jag aldrig om och andra skriver jag sällan om. Kärlek är ett sådant ämne jag sällan skriver om eftersom det är ett ämne som antingen är så enkelt att det bara krävs en rad för att förklaras eller så svårt att det behövs en hel avhandling för att göra sig förstådd. Kärlek är kanske mänsklighetens enklaste fenomen att förhålla sig till och samtidigt det mest komplicerade. Jag ska förklara vad jag menar.
Vi behöver inte göra något alls för att skapa kärlek. Desto mindre vi gör, desto mer växer den eftersom det är en egen kraft med eget liv. Det är bara när vi människor stör dess process som vi komplicerar den, och vi stör den ofta för att vi så gärna vill kontrollera den. Vi vill få människors beundran och acceptans och säkerställa den. Kärlek är ju lika viktigt för oss som mat och kan skapa samma intensiva hunger eller njutningsfulla mättnad. Är vi mätta på kärlek behöver vi inte söka den men finns en tomhet någonstans så söker vi bli uppfyllda av kärleken medvetet eller omedvetet. Vi anpassar oss, vi gör som mamma och pappa säger för att inte misshaga, vi socialiserar oss in i kompisgemenskap och försöker leva upp till tidens klädmode, attityder och förhållningssätt för att inte bli utanför. Gemenskap och kärlek och acceptans är viktigt och vi vill inte bli lämnade utanför. Fast strävar vi för mycket efter att anpassa oss har det ofta motsatt effekt och ju hungrigare vi är desto hungrigare blir vi när vi jagar kärleken utanför oss själva. Det är först när vi börjar älska oss själva, då vi känner djup självrespekt och självacceptans, som vi inser att kärleken har kommit för att stanna och vi slutar jaga den. Den utvecklingsprocessen har miljarder människor genomgått och miljarder kommer genomgå den. Det är verkligen inget nytt jag har att komma med där, men för den som genomgår processen är den alltid ny. För kärleken har en förmåga att få oss uppleva helt nya dörrar och världar vi aldrig varit innanför tidigare och där vi tydligare än någonsin ser hur enkelt det egentligen är. Fast det brukar ta lång tid innan vi ser den enkla hemligheten bakom kärlekens maskerat komplicerade natur. Det är som om alla behöver ut och resa, komma på villovägar, utanför oss själva för att upptäcka hur det är att komma hem.
Kärleken är ett eget väsen och har ett eget liv men såklart måste vi vårda den, bekräfta den, tala om vad våra närmaste betyder för oss. Att bekräfta kärlekens existens är egentligen människans enda makt över kärleken. Vi behöver inte vara självförnekande, vara godhjärtade som Moder Theresa eller göra speciella handlingar för att vara goda människor. Vi behöver i grund och botten bara bekräfta kärlekens existens, inget mer. Fast istället för att bruka den här makten missbrukar vi den när vi tar kärlekens roll och utser oss till dess enda källa, då vi exempelvis leker med andra människors känslor eller medvetet undanhåller kärleksbetygelser, och får det att se ut som om vi har kontrollen. Vårt eget kontroll- och bekräftelsebehov kan gå helt överstyr och vi leker Gud, och återigen har vi komplicerat det för oss själva och andra, när vår enda roll är att ge. För kärlek får vi alltid om vi tittar efter.
Det finns massor av sätt att göra det svårare för oss än vad vi nödvändigtvis behöver. Det som kanske ändå allra mest komplicerar för oss är att vi har förväntningar på dem i vår närhet. Vi förväntar oss att de ska vara på ett visst sätt för att vi ska kunna älska dem och bekräfta dem. Om vi väl börjar analysera det här fenomenet är det förvånansvärt många förväntningar vi har på andra som är omöjligt för dem att leva upp till. Vi har exempelvis vår egen föreställning om relationen, som sällan överensstämmer med inblandades uppfattning. Om man har invändningar mot det så tänk efter. Hur många har inte vaknat upp en dag och undrat hur allting blev som i relationen som det blev, då man nästan glömt varför man blev vänner eller blev ihop? Hur många har inte upplevt känslan då man förträngt tanken på någon annan, då man känner sig otrogen i tanken? Hur många har inte känt att den andra inte släpper in en helhjärtat? Vi gör såhär av vitt skilda anledningar men vi kan väl säga att det
finns tre olika "stam-orsaker" till att vi skapar förväntningar som är svåra att leva upp till.
1. Vi kan inte förvänta oss att bli insläppta av de som stänger dörren för oss. Vi slösar tid när vi väntar på det. I grund och botten är det galenskap att vänta på att en orealistisk förhoppning ska bli verklighet, istället för att välja någon som släpper in oss frivilligt. 2, Ingen kan lova oss kärlek. Otrohet är inget annat än ett tecken på att relationen inte var den man trodde eller inbillade sig. 3. Vi kan inte göra andra ansvariga för att vi inte ser dem i klart ljus. Vi är inte lurade till att ha enkla omdömen om människor. När vi vaknar upp av sveken eller inser att känslorna är döda bör man vara tacksam för att Gud slagit på ljuset så att vi ser att det är en främling vi har framför oss. En främling vi kan välja att lämna eller lära känna.
Om och om och om igen upprepas dessa tre huvudsakliga teman med olika aktörer inblandade men varje gång tror vi att vår upplevelse är unik. Det är den på sätt och vis för vi lär oss mer om oss själva, om vi vill, vill säga. Vill vi inte lära mer om oss själva utan lägga ansvaret på den som inte släpper in oss, är otrogen eller inte är den vi trodde kan vi göra det. Men vi kommer upprepa samma mönster om och om och om igen om vi inte ändrar oss. För hacket i skivan är vårt eget hack, inte någon annans. Det är slutligen vi själva som äger problemet om vi ska välja kärleken eller inte. Kärleken väljer inte oss. Den finns alltid omkring oss och vårt val är att släppa in den eller stänga den ute. Väljer vi att släppa in den bör vi dock vara medvetna om att den kommer aldrig i någon bättre form än den vi är själva. För vi känner igen kärleken endast på det sätt vi kan se dem genom våra glasögon, och det enda som bestämmer de glasögonen är vår egen utvecklingsnivå. Kärleken är alltid mycket större än vi kan föreställa oss och det är bara vi själva som ansvarar för vilka krav och prioriteringar vi ställer. För förneka den kärlek man i grund och botten vill ha är ju som att förneka sig själv det bästa.
För att knyta an till början och vid närmare eftertanke så är det kanske inte alls så förnuftigt som vid första anblicken att nöja sig med det man kan få. Det klokaste måste väl ändå vara att vidga vyerna i sitt eget inre så att man kan matcha den högsta form av kärlek man tycker att man själv förtjänar? Det måste ju handla om ganska mycket kärlek och en kärlek som fyller ditt hjärtas djupaste önskningar? Eller hur?
