Idag pratade jag med kvinna som sysslar med healing. Hon sa att bara för några år sedan så kunde man inte säga att man sysslade med något sådant utan att bli betraktad som lite underlig. Att vara andlig har varit det naturliga så länge som människan funnits. Det var först när "förnuftet" gjorde sitt intåg på sjuttonhundratalet som Gud ifrågasattes. Därefter har västvärlden sekulariserats och vi tror inte längre det finns någon Gud. I världen finns ändå fortfarande fler som tillhör en religion, är troende och tillhör olika religiösa samfund än de som inte gör det. Det är nästan bara här i Sverige och kanske Norden som kyrkorna gapar tomma. Vi är i det hänseendet de konstiga egentligen då vi tror på att slumpen orsakar händelser vi är med om och att kemiska substanser orsakar känslor och känsloupplevelser.
De som tror tycker att de som inte gör det är konstiga, fast tror gör vi allihop i så fall i samma utsträckning. Och de flesta nöjer sig med det. Personligen tycker jag det är en ganska värdelös ståndpunkt att liksom hoppas på att det bara är svart efter döden eller hoppas på att det finns ett liv efter sista sucken. En övertygelse har jag haft sedan barnsben, jag har aldrig tvivlat på Guds existens, och då menar jag som en själslig gemenskap, inte en farbror i himlen. Däremot har jag tvivlat på meningen med livet, jag har tvivlat på att vi har kontroll över vår tillvaro och jag har tvivlat på att Gud är god. Jag har sökt för att jag velat se rättvisa i saker och ting, se hur olika delar hänger ihop och få en förklaring på det absurda i tillvaron och det har många människor velat genom århundradena. Många har också upptäckt att det finns svar ifall man söker och det går att få veta ifall man är uthållig.
Jag ska inte gå vidare in på hur man skulle kunna få svar. Det är upp till var och en att söka om man vill, om man vill hänge sig så kan alla få veta, och slippa tro. Det jag istället skulle vilja tala om ikväll är detta om att våga tala om sin andlighet och det man upptäcker ifall man söker. Det är inte helt sant, tror jag, att det är lättare att tala om andlighet nu än vad det var för tio år sedan. Jag tror man upplever det så för att så många saker händer när andlig livsstil blir naturlig. För det handlar ju om att man börjar praktisera, agera, tänka och som man upptäcker underlättar för en själv och andra. När perspektivet helt förändras blir synfältet breddat och det närsynta i att försöka hålla andra lugna med att hålla inne sin kontroversiella livssyn blir ointressant och man slutar ansvara för andras reaktioner. Då blir plötsligt omgivningen mer accepterande. Det är något magiskt med detta.
Det där händer i varje sekt och var inbillad föreställningsvärld man är fler än en om, kanske du tänker. Faktiskt inte. För det finns en tydlig skillnad mellan att leva övertygelse och tro. Den är mycket enkel och den handlar om att man aldrig har lust att övertygad någon annan, man behöver inte det. Det finns ingen anledning att göra det när varje människa har sin väg att gå. Det är i och för sig, i så fall, lika ofta det omvända förhållandet, att man vill övertyga mig om sin livssyn. För det verkar alltid tillåtet för tvivlaren att kritisera, alltid tillåtet att argumentera och alltid bestämma att man är påverkad, inbillad och ganska lättlurad. Det är som det är oskriven lag om att man får vara hur oförskämd som helst bara man är anhängare av förnuftet, som om förnuft och logik skulle vara stensäkert. Det har visat sig om och om igen och kommer att visa sig om och om igen att förnuft och logik bara står för hälften av svaren på människans mysterium. Det förklarar inte varför naturen är självorgainserande och varför det finns en matematisk kod för allt i naturen. I denna natur som sägs fungera bara genom blinda slumpen, om vi ska tro förnuftet. Den blinda slumpen har för den delen varit svaret på nästan allt man inte kunnat förklara. Vad slump i sig är har man aldrig förklarat och det är för att det inte går. Det existerar ingen slump. Allt handlar om orsak och verkan. Ingenting blir av ingenting, allting blir av någonting, som verkan av en orsak. Vi har en övertro på en intellektuell förklaring på världsordningen, vår hjärna räcker inte till. Så har vi vårt egen-intresse som också står i vägen för utvecklingen.
Människan och andlig utveckling och personlig utveckling kan tyckas vara självuppfyllande och ego i sig. Men faktum är att all utveckling mot högre medvetenhet om vad som egentligen pågår på jorden går genom "jaget" och den resan, på djupet, är ingen frestande resa för någon. Det är inte så roliga saker vi ser och skam och skuld ligger som vägsuggor på vägen. För en del är det svårare än för andra. Men andlig eller oandlig så är vår uppgift att forska i oss själva, det subjektets mening. Avslöjandet om vår unika roll i alltets kugghjul är det som kommer avslöja livets hemligheter från atomen till människan. Innerst inne känner alla människor det. Det finns en vetskap, som vi kan upptäcka, om vi tar oss tid att känna efter. I grund och botten vet vi allt redan, det vi egentligen håller på med är att medvetandegöra det vi vet på ett högre plan. Det är inte så mycket vi behöver lära på nytt och det är vad vi kommer upptäcka, och så de flesta som sökt upptäckt, att bakom föreställningar, förlegade koncept och förvridna ideal ligger en personlig visdom. En visdom som är mycket mer användbar än något annat för att få ett bra liv på jorden och för att skapa ett bra liv för alla. För vi har ett ansvar för den jord vi lever på och det ansvaret är svårt att ta utan visdomens hjälp. Då hjälper inte vetenskapen och bara förnuftet till hälften.
Jag är övertygad om att mänskligheten hela tiden utvecklas mot en högre visdom, även om det inte alls märks ibland när människan verkar mer än korkad. Det beror också på ur vilket perspektiv vi betraktar mänsklighetens utveckling, och desto fler som blir medvetna och visa desto bättre. Jag tror att kvinnan jag pratade med idag har lite rätt om att det blir allt mer accepterat att inte alltid vara logisk. Det är tecken på att det finns en pågående utveckling, men jag tror allra mest på att hon själv känner av sitt "inre vetande", desto mer medveten hon blir och därför inte lägger ner någon energi på att fundera på vad andra tycker. För man kan ju försöka föreställa sig vilket mastodont-vetande vi bär på bara genom a vända örat inåt, istället för utåt och lyssna till andra.