För några dagar sedan hade filmen "3096 dagar" världspremiär i Wien. För de som inte vet så är"3096 dagar" är en skildring av Natascha Kampusch öde. Hon blev kidnappad av Wolfang Priklopil och satt fängslad i hans källare i åtta år. Det är svårt att föreställa sig vad Natascha känner och tänker när hon ser filmen, men vad det än är så är en sak säker: det att det är ett mirakel att hon alls kan sitta och se sitt eget öde. Den mänskliga varelsen är sitt eget mirakel. Vi kan överleva och läka ihop nästan oavsett vad som händer oss och Natascha Kampusch och många med henne är levande bevis för det. Vi har sett Fritzels dotter i Österrike och den kidnappade flickan Jaycee Dugard i USA gå vidare. Vi behöver inte vänta på ett mirakel eller leta efter dem, människans förmåga att gå vidare är en mirakulös styrka mitt framför våra ögon. Det är lätt att känna kärlek, respekt och beundran för flickorna.
Det är inte lika lätt att hitta förståelsen för Priklopil. Den skådespelare som spelar Wolfgang Priklopil hade en svår uppgift sa han i en intervju. Han menade att det svåraste var att försvara rollfiguren, försöka hitta det försonande för att alls kunna gestalta den här människan och förstå hur han känner och tänker. Vi andra vi behöver inte det och vi undviker det. Vi säger att det inte går att förstå, att han är en galning eller psykiskt sjuk. Ja, kanske han är sjuk, men det räcker inte som förklaring, helst inte om man ska gestalta Priklopil. Få av de som är psykiskt sjuka begår den här typen av brott. Dessutom ställer den här typen av brott krav på planering och förberedelse som inte alltid en sjuk klarar av. Vi måste anstränga oss mer om vi ska förstå och jag tror vi alla har något att vinna på att göra det. För förr eller senare kommer det en dag då vi måste förstå en avskyvärd handling och det är en utmaning som kan lära oss mycket. Därför inte sagt att vi inte har rätt till vår ilska och vämjelse över vad en del av oss människor är kapabla att göra, men vi kommer i alla fall ingenstans med att låta ilskan bli hat eller avsky. Hat är en stoppkloss för all utveckling och fördämmer alla känslor. Hat förvränger verkligheten och får oss att tro på saker som inte är sanna. Vi föreställer oss till exempel att människor som begår den här typen av brott är djur eller overkliga monster utan mänskligt värde, och det är farligt, tror jag. Jag tror att kärlek är bättre glasögon som gör oss mer klarsynta i frågan om vad det här handlar om.
Kärlek när den är sann är alltid villkorslös och fyller oss till bredden.Den gör oss levande och den får oss att inte nöja oss med mindre än det allra bästa. Den gör oss också insiktsfulla och beredda att öka förståelsen för vad vi har för band till varandra. Det är kärleken som gör att vi är rädda om varandra och värderar varandra. Kärlek får oss att känna att vi är en del av ett större sammanhang. Motsatsen till kärlek är kärlekeslöshet och någon som aldrig känt det har heller aldrig känt sig som en del av något, och är således heller inte intresserade av att försöka förstå vad någon känner. Lägger man till maktbehov, frånvaro av moral och inte minst hämnd så blir det en farlig dekokt. Vi behöver inte vara psykiskt sjuka för att begå vansinnesdåd. Det behövs bara frånvaro av mänsklig kärlek. Vem vi än är.
Det är med andra ord väldigt ofta som kärlekslösheten som har skapat det brott som Natascha och många andra flickor och pojkar utsätts för. Därför är det ingen mening med att fortsätta hata eller inte förstå. Att byta perspektiv lär oss mycket som vi har mer nytta av än vi tror. När skådespelaren går ur Priklopis roll så har han ett helt nytt perspektiv på sin egen tillvaro än vad han haft innan och perspektiv är en av de saker vi har mest användning av i vår utveckling. Det är ofta perspektiv-byte som leder till insikter och i sanning är det inte omöjligt att sätta oss in i någon människans tankar och känslor, eftersom ingen tanke eller känsla är oss främmande. Vi är inte oförmögna att förstå en brottsling eftersom vi alla människor är begåvade med samma uppsättning känslor, men det är en ansträngning att förstå. Det är också en skrämmande tanke att vi står så nära en förövare. Gör det oss till potentiella förövare om vi kan förstå en brottsling? Knappast, vi har ju förmågan att hantera känslor och tankar, och att kontrollera känslo- och tankeimpulser är det som skiljer brottslingen från icke-brottslingen. Att kontrollera känslor och tankar utan att förneka eller förtränga dem är det som skiljer utveckling från förfinad utveckling. Den förmågan är alltid en bra måttstock på vår mognad och har sällan med ålder att göra. Det har med vilja och ansträngning att göra, att vilja bli bättre och förstå mer av sig själv och sitt eget djup i första hand, för att alls kunna förstå någon annan.
Vi som har möjlighet att utveckla vår förståelse, som
exempelvis Priklopils gestaltare, har en möjlighet att hitta vägar utan
alltför stor smärta. För de flesta andra erfarenheter av större art är
mycket mer dyrköpta. Det ger oss något, bara vi anstränger oss för att se det.
