Anne Frank och na(r)zismen

Det här inlägget blev något helt annat än vad som var tänkt från början. Det var Rebecka Fallenkvist som fick mig på andra tankar. Hon beskriver Anne Frank som "kåtheten själv" i sin story på Instagram. Förfasas man inte för femitelfte gången av SD-politikernas ideliga och totalt hämningslösa lust att förnedra så vore det förfärligt, säger jag till mig själv. För jag börjar faktiskt fråga mig själv varför jag fortfarande reagerar så starkt på deras motbjudande sätt. Man gör ner ett barn som upplevt förföljelse och krig, och man gör det så misogynt man kan; sexualiserandet är kortet. För att citera Fallenkvist själv så skulle jag vilja beteckna det här uttalandet som "sedeslöst". Givetvis vill hon i nazistisk anda förringa, förnedra och svartmåla en jude, det är ju vanlig antisemitisk retorik. Den känner man igen om man kan minsta historia: sedeslösa, luktar illa och är som råttor. Så ger man ju sig på de som fortfarande är kända och har blivit ikon-förklarade, för att göra ner och skända. Mest skåpmat i ett nazistiskt skafferi.

Men det är inte bara nazifieringen som gör mig helt galen. Det är också en anda av typisk narcissism som infiltrerar våra sinnen. Vi börjar vänja oss vid mentalt våld och projiceringar. Jag syftar absolut inte till diagnosen narcissistisk störning, det är ju en personlighetsstörning. Jag syftar på de drag av den störningen samhället lider av. Det har rotat sig ganska länge nu och vill man fördjupa sig i det ämnet så tipsar jag gärna om Sektpodden med Rigmor Robèrt och Emma Gembeck. De ger i flera avsnitt där en ganska heltäckande bild av hur vårt samhälle blir allt mer jag-fixerat, ytligt, bekräftelsesjukt och likgiltigt. Uttalanden som Fallenkvists visar hur vi sänkt ribban för vad vi tycker är okej. Jag ska inte gå in på det mer. Det är en diskussion i sig man kan fördjupa sig i, som sagt. Ska bara ge ett talande exempel. Robèrt ger i ett avsnitt ett exempel på en forskning som visar att under sjuttiotalet så var ordet "vi" vanligt till 80 procent i musiktexter, nu är ordet "jag" vanligt till 80 %.

Det som jag vill tala om; är att SD år efter år efter år kastar ut människor som gör övertramp utan att det är någon big deal. Om vi inte ser upp så kommer vi uppleva det som man upplever när man lever med personer som lider av narcissistiska störningar, man börjar vänja sig vid det som händer. Det blir vardag och man tycker att "det var ju bara något hen sa", men så kanske det blir en örfil också, som växer till ett knytnävslag och då är sinnet så förmörkat att det inte är så tydligt med ett knytnävslag som man kan tro. Mentalt våld förvirrar och skadar perspektiv och förnuft. Personer som gör så här är inte endast ondskefulla eller de beter sig i alla fall inte så. De beter sig som om de vore som folk är mest; komplexa, både snälla och osnälla. De är inte tydliga, som orcherna i Sagan om ringen, lätta att känna igen. Det äger vänliga ansikten som säger det du vill höra och Jimmy Åkesson kommer givetvis inte tycka det är okej av Fallenkvist att vräka ur sig sånt här, och det vill vi höra. Det blir varmt en stund. Gosigt! Det är okej, det ääär okej! Skönt! Så kommer Linus Bylund eller Björn Söder att efter ett tag kommentera händelsen och uttalandet. Jag gissar att de då säger att det är vänsterns angrepp mot yttrandefriheten som tystade Fallenkvist. Hon måste väl ändå få säga vad hon tycker? Hallå!? För vi kan ju för fasen inte ha ett PK- förtryckarsamhälle där vi mobbar SD:are och sätter munkavle på folk. Och så kommer det hålla på, svänga fram och tillbaka, tills vi säger till oss själva: "Ja, nä det var väl bara den här gången och då har vi glömt "Hell seger", att journalistrugby osv osv osv, och vaggade till söms blir vi att det inte är så farligt.

Svek och lögner blir också något "man får ta, herregud", man ska inte vara så känslig. Är det till och med kanske lite frisk fläkt? För Magdalena Andersson är ju så tråkig. När jag hörde en journalist ondgöra sig över hur tråkig Magdalena Andersson är frågade jag mig själv om vi blivit medberoende av narcissisternas ständiga behov av att vara lyssnad på, bekräftad och road? Kan vi bara föra en debatt åt gången på ett skämtsamt vis för annars tröttnar vi? Kan vi bara lyssna lite på en problematisk situation för att sedan återgå till att rulla på telefonen i väntan på att bli road? För det här rör ju inte mig väl? Jag har väl inget med Anne Frank att göra snart hundra år efter krigsutbrottet? Det gör väl inget att någon skriver att hon är en liten kåt unge på en vind?

Jag vet att det jag ska citera nu är citerat över hela internet men jag tycker ändå att jag vill det. För bra formuleringar blir aldrig (nästan) uttjatade: "I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte för jag var inte kommunist, sedan hämtade de fackanslutna, och jag protesterade inte för jag var inte fackansluten, sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte för jag var inte jude, sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar att protestera." Det är pastor Niemöllers kända ord. Det har skrivits otal citat och böcker och gjorts filmer och poddar om andra världskriget och det är ju för att krigen under 1900-talet var kraftiga trauman och det är inte jättelänge sedan. Människor lever fortfarande som vi vet. Vår statsminister vet ju också om det eftersom han själv har hälsat på Hedi Fried. Jag säger inte mer, alla förstår säkert min anspelning. Det är krig i Ukraina, i vår omedelbara närhet som vi inte haft sedan andra världskriget. Det hjälper säkert inte mot hatets eget parti, för att citera Jonas Gardell. Det hjälper inte när man saknar grundläggande inneboende resurser för att känna det någon annan kan känna. Det är narcissismens kärna. Narcissisten vet att andra känner men äger själva endast tomhet, svidande tomhet, som de fyller med att ständigt vara uppkopplad, road och förströelser, ständiga partyn och ständigt något på gång. Aldrig tystnad, för då hör man tomheten, den där ångesten.

Jag skälver när jag tänker på det och på min läsupplevelse av Steiners Treblinka. Det var en så kuslig läsning att inget skräckscenario i världen slår det. Förutom det fysiska våld som pågick så minns jag väldigt väl, trots att det nog är tio år sedan nu jag läste den, minns jag de ruggiga växlingarna. Innan man kommer till Treblinka och lever i gettot så är man tvungen att ha passliknande dokument att visa upp för Ordnungspolizei. Dessa skulle ha en viss färg men man bytte färg hela tiden för att skapa osäkerhet och förvirring när man på samma gång svalt och frös och inte kunde mätta sina barn. Men såklart är den kusligaste läsningen om Treblinka. Jag har varit där. Bilden ovan är min egen därifrån.

 Jorden och marken andas fortfarande sorg och mörker och det är bara ett stenkast från vår tid. Mina föräldrar upplevde kriget och hade det i gott minne, även om de aldrig upplevde någon personlig tragedi. Vi är inne på en kuslig väg nu och ett stenkast längre fram vet vi inte vad som kan hända med vår vardag. Anne Frank var ett barn i tidiga tonår, som levde lyckligt ovetande om det som hon hade framför sig. Hon var ett barn. Ett barn! Rebecka Fallenkvist.