Anne Frank och na(r)zismen

Det här inlägget blev något helt annat än vad som var tänkt från början. Det var Rebecka Fallenkvist som fick mig på andra tankar. Hon beskriver Anne Frank som "kåtheten själv" i sin story på Instagram. Förfasas man inte för femitelfte gången av SD-politikernas ideliga och totalt hämningslösa lust att förnedra så vore det förfärligt, säger jag till mig själv. För jag börjar faktiskt fråga mig själv varför jag fortfarande reagerar så starkt på deras motbjudande sätt. Man gör ner ett barn som upplevt förföljelse och krig, och man gör det så misogynt man kan; sexualiserandet är kortet. För att citera Fallenkvist själv så skulle jag vilja beteckna det här uttalandet som "sedeslöst". Givetvis vill hon i nazistisk anda förringa, förnedra och svartmåla en jude, det är ju vanlig antisemitisk retorik. Den känner man igen om man kan minsta historia: sedeslösa, luktar illa och är som råttor. Så ger man ju sig på de som fortfarande är kända och har blivit ikon-förklarade, för att göra ner och skända. Mest skåpmat i ett nazistiskt skafferi.

Men det är inte bara nazifieringen som gör mig helt galen. Det är också en anda av typisk narcissism som infiltrerar våra sinnen. Vi börjar vänja oss vid mentalt våld och projiceringar. Jag syftar absolut inte till diagnosen narcissistisk störning, det är ju en personlighetsstörning. Jag syftar på de drag av den störningen samhället lider av. Det har rotat sig ganska länge nu och vill man fördjupa sig i det ämnet så tipsar jag gärna om Sektpodden med Rigmor Robèrt och Emma Gembeck. De ger i flera avsnitt där en ganska heltäckande bild av hur vårt samhälle blir allt mer jag-fixerat, ytligt, bekräftelsesjukt och likgiltigt. Uttalanden som Fallenkvists visar hur vi sänkt ribban för vad vi tycker är okej. Jag ska inte gå in på det mer. Det är en diskussion i sig man kan fördjupa sig i, som sagt. Ska bara ge ett talande exempel. Robèrt ger i ett avsnitt ett exempel på en forskning som visar att under sjuttiotalet så var ordet "vi" vanligt till 80 procent i musiktexter, nu är ordet "jag" vanligt till 80 %.

Det som jag vill tala om; är att SD år efter år efter år kastar ut människor som gör övertramp utan att det är någon big deal. Om vi inte ser upp så kommer vi uppleva det som man upplever när man lever med personer som lider av narcissistiska störningar, man börjar vänja sig vid det som händer. Det blir vardag och man tycker att "det var ju bara något hen sa", men så kanske det blir en örfil också, som växer till ett knytnävslag och då är sinnet så förmörkat att det inte är så tydligt med ett knytnävslag som man kan tro. Mentalt våld förvirrar och skadar perspektiv och förnuft. Personer som gör så här är inte endast ondskefulla eller de beter sig i alla fall inte så. De beter sig som om de vore som folk är mest; komplexa, både snälla och osnälla. De är inte tydliga, som orcherna i Sagan om ringen, lätta att känna igen. Det äger vänliga ansikten som säger det du vill höra och Jimmy Åkesson kommer givetvis inte tycka det är okej av Fallenkvist att vräka ur sig sånt här, och det vill vi höra. Det blir varmt en stund. Gosigt! Det är okej, det ääär okej! Skönt! Så kommer Linus Bylund eller Björn Söder att efter ett tag kommentera händelsen och uttalandet. Jag gissar att de då säger att det är vänsterns angrepp mot yttrandefriheten som tystade Fallenkvist. Hon måste väl ändå få säga vad hon tycker? Hallå!? För vi kan ju för fasen inte ha ett PK- förtryckarsamhälle där vi mobbar SD:are och sätter munkavle på folk. Och så kommer det hålla på, svänga fram och tillbaka, tills vi säger till oss själva: "Ja, nä det var väl bara den här gången och då har vi glömt "Hell seger", att journalistrugby osv osv osv, och vaggade till söms blir vi att det inte är så farligt.

Svek och lögner blir också något "man får ta, herregud", man ska inte vara så känslig. Är det till och med kanske lite frisk fläkt? För Magdalena Andersson är ju så tråkig. När jag hörde en journalist ondgöra sig över hur tråkig Magdalena Andersson är frågade jag mig själv om vi blivit medberoende av narcissisternas ständiga behov av att vara lyssnad på, bekräftad och road? Kan vi bara föra en debatt åt gången på ett skämtsamt vis för annars tröttnar vi? Kan vi bara lyssna lite på en problematisk situation för att sedan återgå till att rulla på telefonen i väntan på att bli road? För det här rör ju inte mig väl? Jag har väl inget med Anne Frank att göra snart hundra år efter krigsutbrottet? Det gör väl inget att någon skriver att hon är en liten kåt unge på en vind?

Jag vet att det jag ska citera nu är citerat över hela internet men jag tycker ändå att jag vill det. För bra formuleringar blir aldrig (nästan) uttjatade: "I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte för jag var inte kommunist, sedan hämtade de fackanslutna, och jag protesterade inte för jag var inte fackansluten, sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte för jag var inte jude, sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar att protestera." Det är pastor Niemöllers kända ord. Det har skrivits otal citat och böcker och gjorts filmer och poddar om andra världskriget och det är ju för att krigen under 1900-talet var kraftiga trauman och det är inte jättelänge sedan. Människor lever fortfarande som vi vet. Vår statsminister vet ju också om det eftersom han själv har hälsat på Hedi Fried. Jag säger inte mer, alla förstår säkert min anspelning. Det är krig i Ukraina, i vår omedelbara närhet som vi inte haft sedan andra världskriget. Det hjälper säkert inte mot hatets eget parti, för att citera Jonas Gardell. Det hjälper inte när man saknar grundläggande inneboende resurser för att känna det någon annan kan känna. Det är narcissismens kärna. Narcissisten vet att andra känner men äger själva endast tomhet, svidande tomhet, som de fyller med att ständigt vara uppkopplad, road och förströelser, ständiga partyn och ständigt något på gång. Aldrig tystnad, för då hör man tomheten, den där ångesten.

Jag skälver när jag tänker på det och på min läsupplevelse av Steiners Treblinka. Det var en så kuslig läsning att inget skräckscenario i världen slår det. Förutom det fysiska våld som pågick så minns jag väldigt väl, trots att det nog är tio år sedan nu jag läste den, minns jag de ruggiga växlingarna. Innan man kommer till Treblinka och lever i gettot så är man tvungen att ha passliknande dokument att visa upp för Ordnungspolizei. Dessa skulle ha en viss färg men man bytte färg hela tiden för att skapa osäkerhet och förvirring när man på samma gång svalt och frös och inte kunde mätta sina barn. Men såklart är den kusligaste läsningen om Treblinka. Jag har varit där. Bilden ovan är min egen därifrån.

 Jorden och marken andas fortfarande sorg och mörker och det är bara ett stenkast från vår tid. Mina föräldrar upplevde kriget och hade det i gott minne, även om de aldrig upplevde någon personlig tragedi. Vi är inne på en kuslig väg nu och ett stenkast längre fram vet vi inte vad som kan hända med vår vardag. Anne Frank var ett barn i tidiga tonår, som levde lyckligt ovetande om det som hon hade framför sig. Hon var ett barn. Ett barn! Rebecka Fallenkvist.

De mystiska repriserna

Åtta år har bloggen legat i träda. Jag övervägde att byta ut den mot en ny blogg, börja på ny kula, men kom fram till att jag föredrog den här inarbetade. Jag har blivit rädd om min historia känner jag, att lämna betyder förlust av en del av ens historia och det ska jag försöka undvika i möjligaste mån.

Men jag ska nog rensa ut i den här bloggen och ta bort sådant som är gammalt och förlegat, dåligt och inte tillhör mig längre, och lägga in nytt och fräscht! Ungefär som när man städar ur en garderob. Visst blir man glad av att hänga in nya kläder man shoppat men det infinner sig också en viss trygghet att se sina gamla kängor man gått många mil i. Den där balansen upplever jag blir allt viktigare ju äldre jag blir. Med tiden kommer ni också att bli hänvisade till en hemsida och då får den här gamla garderoben hänga med dit. 

I det här första gammalnya blogginlägget vill jag tänka omkring ämnet upprepningar. Jag har upplevt att det på olika nivåer kan för med sig en viss risk att tala om livslånga eller till hälften livslånga svåra perioder, där vår uthållighet prövas. Dysterkvist, jämna plågor, negativ, blöt filt och sådana epitet kan man få när det blir för jobbigt eller svårt. Jag tar risken i en tid då existentiell ångest ökar med raketfart, helst hos unga.

För att släppa fram det fula, skrämmande, dystra och onda inom oss är avgörande för mänsklighetens framtid tror jag. Jag vågar till och med påstå att vi i själ och hjärta vill slippa oket av att ansträngd positiv anda. I alla fall i hopp om att finna äkta glädje och lycka. Det är ingen lätt sak och kan ta ett helt liv. Men det är den vi saknar. Lycklig har ingen existentiell ångest och att det råder en ansträngd ytlighet i vår samhällsanda vågar jag påstå. Till och med vågar jag påstå att det är en slags tystnadskultur samhället ställer sig bakom och har fött fram ordet PK. Rätta värden kan stå oss upp i halsen om de pådyvlas eller hamras in när vi på samma gång tillåter exempelvis undersköterskor slita för nästan ingen lön alls just för att det är kvinnor som drabbas och som vi värderar lågt, eller rasism råder öppet i vår nuvarande regering. Lycka måste paras med ärlighet, annars slår själen bakut.

Det är avgörande för mänsklighetens framtid att vi synar oss själva, vår tid, vår livsstil, våra liv utan skam och utan filter, pålagda skratt, bekräftande sociala medier och glättigt nöjesprogram-stämning. Vi ska istället luta oss tillbaka med en kopp te, tända ljus och mysa ner oss i soffan i höstmörkret och sätta igång med självrannsakan, lössläppt och fri analys och barnslig kreativitet. Vi börjar med upprepningar!

Upprepning är ett fenomen vi sällan talar om; säkert för att det är svårt att förstå och vi saknar termer och ramar för upplevelsen. Men kanske också för att det är bara känslan som vi har som ledstjärna i dunkel skog i det fallet. I vårt industritekniska moderna samhälle tror vi mindre på oss själva, och allra minst på våra känslor, än siffror, diagram och det som är mätbart. Trots det upplever vi det vi upplever starkt. Det kan vara litet eller stort. Det kan vara allt från en suck till förtvivlan, och oönskade upprepande situationer kan få oss förtvivlade. Jan Guillou talar om upprepningarnas fenomen när han kommenterar sin roman Ondskan. Jag kan tyvärr inte citera för jag hittar det inte och det är till och med vara så att det är i en intervju för länge sedan. Trots det minns jag hans ord väldigt väl. Guillous alter ego Eric Ponti blir slagen hemma och försöker ta sig ur den mardrömmen, men hamnar i en ny situation av misshandel. Han reser ifrån våldet, flyr från det men hamnar i det igen. Det enda som är förändrat är omgivningen och aktörerna. Dramat har samma tema som innan.

I min nyutkomna debutroman ställer jag frågan om det här fenomenet: Det var som om vissa scenarier och teman gåtfullt upprepade sig medan andra aldrig skulle återkomma; hur man än försökte klamra sig fast vid dem. Vem bestämde att man aldrig skulle ses igen? Vem eller vad orsakade förföljelsen av det man ville fly? Det är Veronica som faller i tankar. Kompisen Karin har precis berättat något som egentligen är en spökhistoria men som blir något annat för Veronica. Det är tant Bitte som försöker undfly en misshandlande man men istället för att få lugn och ro när hon äntligen kommit undan återupprepas scenariot fast på ett annat sätt. Scenariot likt ett grekiskt drama; att inte kunna undfly sitt öde ger genklang hos Veronica. Hon känner igen situationen  som om det vore hennes egen, trots att hon är så ung. Hon har redan erfarenheter men inte tillräckligt många för att vara säker på sin upplevelse, men fylls av en vag insikt om att avsked och förluster kommer bli hennes tema, och hon vill slippa undan det. Men hennes liv kommer mycket riktigt bestå av väldigt många avsked och uppbrott och ju mer hon klamrar sig fast det som hon är på väg att förlora desto smärtsammare blir det, precis som om livet själv har sina egna konsekvenser och lagar.

Jag säger inte att jag har svaren eller ens vill ge svaren på det här mysteriet. Det måste ju varje människa ge. Jag kan bara presentera mina egna svar inför mig själv. Veronica är inget alter ego. Hon är en blandning av mina och andras erfarenheter, en fantasiprodukt och hon genomlever detta; att inte komma ut ur labyrinten. Kampen för frigörelse börjar gå på tomgång. Irrgångarna tycks istället öka med varje beslut hon tar att komma ifrån och frigöra sig och hennes uthållighet prövas. Livet självt tvingar henne att ge upp, släppa taget och acceptera. Det är inte alls arbetssituationen som får henne "till och med ur balans", som jag läste i en av recensionerna. Det här är kill me or cure me, som nog många kan känna igen sig i.

Upprepningarna tvingar oss att släppa ut, stanna upp eller släppa taget, ge upp utan att ge upp. Hm, vad sa jag nu? Mja det är en avsevärd skillnad mellan att ge upp och släppa taget om jag ska vara noga. Man får inte ge upp hur svårt det än är men murarna man byggt upp måste falla och man behöver till slut stå där naken. Det är då vi människor blir kommunicerbara med livet och den magi som är tillgänglig kan utveckla sig. Det är inte flum, för ett är säkert; kommunicerar man med livet, så blir livet ens vän och då kan omöjligt existentiell ångest infinna sig. Vi kanske blir klokare och visare på vägen ja, vilket också är viktigt, men det är sinnesfriden vi längtar efter i en tid av miljökatastrofer, lågkonjunktur och inflation, världssvält och misär. Det är inte att förströelse i bildskärmsteve stora som väggar, likt i 451 Fahrenheit. Det är själsron och en mening med det som händer vi behöver, när vi står inför egna problem eller samhällsproblem som inte löses över en natt. Den sällsynta vilande friden. Det är dörren till en ny lycka. 

Kärlekens språk

Kärlek är både ett svårt och enkelt kapitel i livet. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag brukar kalla kärleken för ett eget väsen, en egen levande organism vi kan välja att stänga utanför eller släppa in. Vi har ju som bekant alla en dörr i hjärtat där vi stänger ute eller släpper in människor. Hur vi gör det beror ofta på vad vi upplevt tidigare i livet, kanske så långt tillbaka som i vår barndom. Har vi upplevt smärta har vi ofta svårt att släppa in kärleken, vilket ofta leder till en ond cirkel av ensamhet och mer smärta.

Men i grund och botten har inte smärta något alls att göra med kärlek. Det hänger så mycket på oss själva att förstå kärlekens språk för att förstå det, tror jag. Ofta uppfattar vi det som att kärleken är kopplad till en annan människa som när som helst kan gå ifrån oss och ta med sig kärleken. Det ligger på oss att inse att vi kan fyllas av kärlek ändå oavsett vad som sker i våra liv. Om kärleken är äkta vill säga. Den låter sig inte luras hur som helst och ibland kanske det tar väldigt lång tid för oss att verkligen förstå hur och vad som är kärlek, på riktigt. Det är så många andra behov som skymmer sikten och speciellt våra föreställningar om kärlek kan göra oss ganska blinda för kärlekens språk, även när någon talar det språket mitt framför oss.

Självklart är vissa människor i livet i allas liv särskilt kopplade till kärlek och längtan. Jag menar inte att vi ska skutta omkring och känna kärlek för allt och alla.Vi kan inte älska alla människor och de vi älskar älskar vi på olika sätt, och ett fåtal älskar vi helt villkorslöst. Sådan kärlek tar tid och därför är lyckan i den kärleken väldigt dyrbar och låter sig inte behandlas hur som helst. Vissa människor kanske aldrig får uppleva den.

Tyvärr talar vi alldeles för lite om den typen av kärlek, kanske för att den kräver så mycket av oss och för att den har en förmåga att göra oss väldigt olyckliga innan vi har lärt oss dess språk. I vårt mediasamhälle där allt ska gå så jäkla snabbt som möjligt verkar vi hylla förälskelse och åtrå istället som en snabb amfetaminkick till kärlekslycka. Musiktexter och film talar alla om hjärtesmärta och förälskelse och passion. Kanske inte alltid är det så men i populärmedia är det tonåringen i oss man vänder sig till. Och man får se upp så man inte går på det. För det som är enkelt och spännande är lockande även för de kloka. Jag gissar att den typen av förhoppningar om kärleken är orsaken till många kraschade relationer. För att satsa på det enkla är som att elda med papper i en kakelugn i hopp om att värma upp ett helt slott.

Nej, jag tror att man först måste älska sig själv på riktigt för att inte bli blind för kärleken och den kärleken den gör oss också mindre rädd för att någon ska sticka iväg med all lycka som kärlek ger. För oavsett vad som sker kommer alltid den riktiga kärleken tillbaka till oss som en gummiboll, som han sa Numminen, även om vi skulle få för oss att springa ifrån den. På så sätt är kärlek enkel, den finns där och existerar oavsett vad vi gör. Det är vi människor som krånglar, inte kärleken. Den talar det språk den alltid har gjort och lyssnar vi kan vi bli väldigt lyckliga, långt över våra förhoppningar.