Det här med brister och tillkortakommanden är ett intressant ämne. Vi har alla olika tillkortakommanden och vi erkänner olika tillkortakommanden olika mycket. Vi hittar också alla möjliga vägar för att dölja vi inte kan acceptera, vi förnekar men ibland ser vi inte för att vi tror att det vi gör är bra, helst om vi får bekräftelse för det i vår omgivning. Det är ofta det vi får mycket beröm för som blir det vi bygger vår självbild på och det kan ju vara vad som helst faktiskt. Jag kände en kvinna en gång som var duktig på väldigt mycket, mycket som hon själv tyckte var en självklarhet och tog för givet. Men det var bara en av de sakerna hon byggde sin självkänsla på, och den saken var att köra bil. En dag backade hon på en stolpe på en plats där det var så mycket svängrum att det nästan var pricksäkert att backa på den stolpen. Hon berättade episoden för mig och avslutade med att säga med desperation i rösten: "Det är inte klokt! Köra bil är ju det jag kan!" Jag hörde paniken i rösten. Hade jag gjort samma sak hade jag bara blivit trött på mig själv och bannat mig för min ouppmärksamhet. Jag å andra sidan byggde under lång tid mycket på att jag inte ville verka korkad. Mycket fick folk tro om mig bara man inte trodde jag var korkad. Nu mer vill jag leva som jag lär, dvs se mig som unik på gott och ont. Jag vill älska även mina brister för på något sätt är ju även bristerna en tillgång. I vilket fall så har jag slutat vilja vara perfekt i något hänseende alls.
Vi människor lever i armod och fattigdom när vi inbillar oss att vi duger bara vi är bra och aldrig dåliga. Vi lever i armod och fattigdom när vi tror att vi bara har en eller två egenskaper som är bra, och att det skulle vara ödmjukt att förringa även dem. Vi lever i armod och fattigdom när vi tror att vi är förnuftiga bara vi är kritiska till mångt och mycket, särskilt oss själva. Vi blir inte fria och rika förrän vi släpper allt det vi identifierar oss med allt för mycket och därmed också byter perspektiv.
Identitet är otroligt viktigt för oss människor. Det är identitet som håller ihop oss, ger oss kontur och fasthet. Men skört förblir den konturen likväl om vi bygger identiteten på lös grund för skam och skuld är syra som kan fräta sönder det vi byggt upp på nolltid. Dessutom är det mycket svårt att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt för oss och andra så länge vi har behov av att identifiera oss med något utanför oss själva, då när det inte räcker att bara vara. Då kan vi i extremfall bli tokiga av att identifiera oss. Jag menar när vi människor funkar så att vi kan rättfärdiga vad som helst bara vi har omgivningens godkännande, då kan vi bli självmordsbombare, kämpa för något vi själva tycker är gott och offra människoliv. I stort och smått har vi alla gjort misstaget att komma för långt från oss själva genom att bara identifiera oss med något utanför oss själva. Alla har i alla fall någon episod i tonåren att tänka tillbaka på som mindre lyckad och ibland till och med helt idiotisk. De som är i sig själva med tillfredsställelse är sällan påverkbara men flexibla för att det är lättare att se skillnad på rätt och fel när vi ärliga, även mot oss själva.
Vi kommer inte att kvävas i skuld och skam ifall vi erkänner det vi förnekar allra mest. Vi kommer växa och få en energiboost. För det finns inget som stjäl energi så som förnekelse. Det är som en badboll man hela tiden försöker trycka under vattenytan.
Men det som däremot kan ske är mirakel om vi gör det mest outhärdliga som finns, dvs accepterar det vi absolut inte vill acceptera. Vi växer och blir större, vackrare och mer fantastiska än vi kan ana. För människan är en fantastisk skapelse, en genial varelse full av kärlek. Vem förnekar det ifall jag ber er tänka på ett människo-embryo? Vem förnekar att det är en genialisk, vacker och fantastisk skapelse och vem förnekar att det är en underbar upplevelse att hitta sig själv? Det är inte bara floskler, att anse att det är floskler är att trampa sönder något dyrbart, så dyrbart som ett frö som ska bli en vacker blomma med taggar eller en vacker insekt som sticker eller en kärleksfull människa som ibland inte räcker till för att han eller hon inte är född till att vara perfekt. Vi var aldrig menade att vara perfekta. Vi krånglar till hela grejen när vi vill vara det.
